söndag, mars 03, 2019
måndag, januari 14, 2019
Rae 7 månader
Lakritstrollet och hans fladdermussyskon är 7 månader och då kan det se ut så här
Det är Ewa som filmat oss
söndag, januari 13, 2019
Träningshelg
Förra helgen åkte vi på träningsläger, jag och alla hundarna. Det där med att åka med "alla hundarna" var lite speciellt, Hussen upptäckte plötsligt att det var väldigt tomt och tyst när ingen hund var hemma. Först hade han ju alltid Scott Drever hemma och på senare år har Rom varit hemma för det mesta, men nu åkte vi allihop.
Vi åkte till Anita som hade nästan barmark till skillnad från isgatan hos oss. Bra träning i två dagar och massor av surr och god mat, vilken batteriladdare det var. Trots det var jag sjukt trött när jag åkte hem, det gick inte utan ett kaffestopp och ett sträcka-på-armarochben-och-andas-djuptstopp
Rae fick ett pass i 25:an och ett pass ute. Han tänder allt mer nu men visar en hel del fint. Jag tror att vi kommer att få mycket roligt med våra fladdermus-ungar. Den här snygga bilden tog jag när han spanade in syrrans vallning.
Anitas MO ur samma kull har lite mer fårvana och har kommit lite längre, men de är stöpta i samma form och har mycket gemensamt.
Top och jag körde hårt. Jag och Anita pratade en del om vad som kändes fel och vi hittade ett sätt att köra honom. Jag testade lite och på söndagen gick han tre pass - alla med massor av energi och utan konflikter. Han kan faktiskt höger och vänster, det gäller bara att övertyga honom om att det kommer att fungera och att jag vet vad jag håller på med. I alla fall borde jag kunna få honom att tro det..
han gör väldigt många fina saker, så det har känts så surt att vi inte varit på samma våglängd. Nu ska det bli kul att se hur han utvecklas.
Four fick förstås också vara med. När jag och Anita pratade om mina visselsignaler sa jag uppgivet "om Four kan skilja på alla de där nyanserna, borde väl Top kunna höra att det är olika signaler"
Det känns så bra att köra honom nu. Kanske kan vi höja oss ett snäpp till på tävling i år, det känns i alla fall lovande
Nu är det bokslutstider och långa dagar på jobbet men i morgon ska vi åka till Ewa J igen, det gäller att passa på när det är helg och när underlaget tillåter.
Vi åkte till Anita som hade nästan barmark till skillnad från isgatan hos oss. Bra träning i två dagar och massor av surr och god mat, vilken batteriladdare det var. Trots det var jag sjukt trött när jag åkte hem, det gick inte utan ett kaffestopp och ett sträcka-på-armarochben-och-andas-djuptstopp
Rae fick ett pass i 25:an och ett pass ute. Han tänder allt mer nu men visar en hel del fint. Jag tror att vi kommer att få mycket roligt med våra fladdermus-ungar. Den här snygga bilden tog jag när han spanade in syrrans vallning.
Anitas MO ur samma kull har lite mer fårvana och har kommit lite längre, men de är stöpta i samma form och har mycket gemensamt.
Top och jag körde hårt. Jag och Anita pratade en del om vad som kändes fel och vi hittade ett sätt att köra honom. Jag testade lite och på söndagen gick han tre pass - alla med massor av energi och utan konflikter. Han kan faktiskt höger och vänster, det gäller bara att övertyga honom om att det kommer att fungera och att jag vet vad jag håller på med. I alla fall borde jag kunna få honom att tro det..
Four fick förstås också vara med. När jag och Anita pratade om mina visselsignaler sa jag uppgivet "om Four kan skilja på alla de där nyanserna, borde väl Top kunna höra att det är olika signaler"
Det känns så bra att köra honom nu. Kanske kan vi höja oss ett snäpp till på tävling i år, det känns i alla fall lovande
Nu är det bokslutstider och långa dagar på jobbet men i morgon ska vi åka till Ewa J igen, det gäller att passa på när det är helg och när underlaget tillåter.
tisdag, januari 01, 2019
söndag, december 30, 2018
Dags att summera igen...
När jag summerade 2017 så var det året kantat av att Four varit sjuk, Rom var på väg att bli blind och Top var en annorlunda nöt att knäcka i träning.
För Four började 2018 ganska bra. Han gick fint på försommaren och kvalade in till kvarts-SM i sista tävlingarna. I Gottsätter som vi hade sådana problem 2017 var vi bara med en dag men då kom vi femma trots att jag styrde mot fel grind... Kvarts-SM gick utanför Piteå och jag och Ninnie gjorde sällskap dit.
Där gick Four fint utan att vi riktigt fick till det. 88 och 85 poäng var i alla fall jämnt och när dagarna summerades så kom vi 18:e totalt. Eftersom det kom några återbud från norra kvarts-SM så betydde det att vi fick starta i SM i Skåne! Tjoho!
Väl i Skåne gjorde vi säsongens i särklass sämsta tävling. Men vi var där och framförallt insåg jag att jag måste kunna köra honom på ett annat sätt.
Så operation "Tänk om på matten och broms på hunden" inleddes. Det visade sig snabbt vara ett fungerande koncept och vi avslutade säsongen med en fantastiskt fin runda i Möklinta där jag lyckades köra bort en pallplacering med att missa en grind och försöka rädda den, med vända djur som resultat. Vi tappade elva poäng på den drivningen och nästan alla på den grinden. Ändå slutade vi fyra på 87 poäng... Men känslan var skön att ha med sig in i vintervilan. Nu har vi nio poäng i rankingperioden och jag hoppas förstås att vi kan skaffa några fler, så att det blir kvarts-SM även 2019.
Även om vi inte presterade så bra på SM så shoppade jag så att försäljaren tog kort på kunden... jag hittade bilden på https://cbruggmann.se/2018/09/20/3-milstolpar-forenades-3-i-helgen/
Nöt-säsongen blev kort. Vi åkte till Askersund men där bröt jag eftersom han inte alls orkade med tunga djur och värmen. Sedan åkte vi till Knutby och kom tvåa och åtta. Men det räckte inte till SM och vi har egentligen inte där att göra heller. Men jag har nog tänkt att ge det ett försök till 2019. På djur som passar honom är han ingen tokig nöthund, men han är inte alls tillräckligt rutinerad för att ha något att hämta på tunga djur. Han träffar inte sådana så ofta ;-)
Top då? Hans utvecklingskurva har inte alls varit så brant som jag önskade mig. Naturligtvis beror det delvis på att förra vintern var mycket snörik, och vi hade inte så bra träningsmöjligheter. Sedan kom sommaren som var tokvarm och torr och det har nog aldrig varit en sommar med så lite träning för min del. Inte undra på att Top inte levererade som jag önskade. Till saken hör ju att han är en hund som kräver rätt mycket träning. Vi har fortfarande väldigt mycket att jobba med. Till exempel så har vi fortfarande inte samma åsikt om höger och vänster. Eller, ibland går det riktigt skapligt men ibland är det verkligen som vi aldrig tränat över huvud taget...
Nåja, han debuterade i augusti - inte alls klar och väldigt spänd. Sedan testade vi i Högbo Bruk i september och det var väldigt mycket bättre även om hämtet och styrningen fortfarande hade en del att önska. I oktober gjorde vi VP med ett halvdant hämt, jättefin ränna, fösning, drivning och fålla men stora problem att dela eftersom jag behövde ha väldigt lugn lucka och det är inte så lätt med Bråforsfåren och en orutinerad hund. Nåja, vi fick stämpeln i stamtavlan och kunde checka av den milstolpen i alla fall. Sedan gjorde vi en IK-1 till i november där han i alla fall gjorde alla moment men där jag verkligen fick anstränga mig för att nå honom. Ja, jösses, där finns det kvar att jobba med. Just nu är han mjuk och hörsam i träning men vi kör fortfarande ordentligt i diket ibland när han bara gör som han tror och helt glömmer lyssna.
Målet med honom för 2019 är stabila IK-1rundor och så hoppas jag att vi kan kliva upp i IK-2 till hösten. Även om det känns avlägset just nu.
Och så kom Rae.
Hade inte Rom varit på väg att bli blind skulle jag väntat något år med valp men han gick ju inte riktigt att motstå...
Rom ja...
I slutet av oktober var det dags att släppa taget. Hans syn försämrades långsamt men där i oktober blev det allt mer uppenbart att han började bli besvärad. Fram tills dess tror jag att han inte förstod hur dåligt han såg, men där och då började det märkas även i vardagen. Min vackra kloka hjälpreda var värd det bästa och då fanns det bara en sak kvar jag kunde göra för honom. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att han skulle ha ett bra liv och vi fick många år på övertid, först efter den dramatiska Addisonkrisen, arytmin på hjärtat och sedan retinopatin. Jag visste ju att den där dagen skulle komma och jag bävade verkligen för den. Märkligt nog så gick det bättre än väntat när det väl var gjort. Jag saknar honom förstås, men med massor av värme i hjärtat. Jag är så tacksam för allt han gjorde för mig och att vi fick tio år.
Jag är också ohyggligt tacksam för att jag hittade till vännerna på Vettris i Falun som hjälpte oss igenom hela vår Addisonresa. Det var skönt att hans favoritsköterska var den som gjorde oss sällskap när det var dags att säga hej då.
För Four började 2018 ganska bra. Han gick fint på försommaren och kvalade in till kvarts-SM i sista tävlingarna. I Gottsätter som vi hade sådana problem 2017 var vi bara med en dag men då kom vi femma trots att jag styrde mot fel grind... Kvarts-SM gick utanför Piteå och jag och Ninnie gjorde sällskap dit.
Där gick Four fint utan att vi riktigt fick till det. 88 och 85 poäng var i alla fall jämnt och när dagarna summerades så kom vi 18:e totalt. Eftersom det kom några återbud från norra kvarts-SM så betydde det att vi fick starta i SM i Skåne! Tjoho!
Väl i Skåne gjorde vi säsongens i särklass sämsta tävling. Men vi var där och framförallt insåg jag att jag måste kunna köra honom på ett annat sätt.
Så operation "Tänk om på matten och broms på hunden" inleddes. Det visade sig snabbt vara ett fungerande koncept och vi avslutade säsongen med en fantastiskt fin runda i Möklinta där jag lyckades köra bort en pallplacering med att missa en grind och försöka rädda den, med vända djur som resultat. Vi tappade elva poäng på den drivningen och nästan alla på den grinden. Ändå slutade vi fyra på 87 poäng... Men känslan var skön att ha med sig in i vintervilan. Nu har vi nio poäng i rankingperioden och jag hoppas förstås att vi kan skaffa några fler, så att det blir kvarts-SM även 2019.
Även om vi inte presterade så bra på SM så shoppade jag så att försäljaren tog kort på kunden... jag hittade bilden på https://cbruggmann.se/2018/09/20/3-milstolpar-forenades-3-i-helgen/
Nöt-säsongen blev kort. Vi åkte till Askersund men där bröt jag eftersom han inte alls orkade med tunga djur och värmen. Sedan åkte vi till Knutby och kom tvåa och åtta. Men det räckte inte till SM och vi har egentligen inte där att göra heller. Men jag har nog tänkt att ge det ett försök till 2019. På djur som passar honom är han ingen tokig nöthund, men han är inte alls tillräckligt rutinerad för att ha något att hämta på tunga djur. Han träffar inte sådana så ofta ;-)
Top då? Hans utvecklingskurva har inte alls varit så brant som jag önskade mig. Naturligtvis beror det delvis på att förra vintern var mycket snörik, och vi hade inte så bra träningsmöjligheter. Sedan kom sommaren som var tokvarm och torr och det har nog aldrig varit en sommar med så lite träning för min del. Inte undra på att Top inte levererade som jag önskade. Till saken hör ju att han är en hund som kräver rätt mycket träning. Vi har fortfarande väldigt mycket att jobba med. Till exempel så har vi fortfarande inte samma åsikt om höger och vänster. Eller, ibland går det riktigt skapligt men ibland är det verkligen som vi aldrig tränat över huvud taget...
Nåja, han debuterade i augusti - inte alls klar och väldigt spänd. Sedan testade vi i Högbo Bruk i september och det var väldigt mycket bättre även om hämtet och styrningen fortfarande hade en del att önska. I oktober gjorde vi VP med ett halvdant hämt, jättefin ränna, fösning, drivning och fålla men stora problem att dela eftersom jag behövde ha väldigt lugn lucka och det är inte så lätt med Bråforsfåren och en orutinerad hund. Nåja, vi fick stämpeln i stamtavlan och kunde checka av den milstolpen i alla fall. Sedan gjorde vi en IK-1 till i november där han i alla fall gjorde alla moment men där jag verkligen fick anstränga mig för att nå honom. Ja, jösses, där finns det kvar att jobba med. Just nu är han mjuk och hörsam i träning men vi kör fortfarande ordentligt i diket ibland när han bara gör som han tror och helt glömmer lyssna.
Målet med honom för 2019 är stabila IK-1rundor och så hoppas jag att vi kan kliva upp i IK-2 till hösten. Även om det känns avlägset just nu.
Och så kom Rae.
Hade inte Rom varit på väg att bli blind skulle jag väntat något år med valp men han gick ju inte riktigt att motstå...
Rom ja...
I slutet av oktober var det dags att släppa taget. Hans syn försämrades långsamt men där i oktober blev det allt mer uppenbart att han började bli besvärad. Fram tills dess tror jag att han inte förstod hur dåligt han såg, men där och då började det märkas även i vardagen. Min vackra kloka hjälpreda var värd det bästa och då fanns det bara en sak kvar jag kunde göra för honom. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att han skulle ha ett bra liv och vi fick många år på övertid, först efter den dramatiska Addisonkrisen, arytmin på hjärtat och sedan retinopatin. Jag visste ju att den där dagen skulle komma och jag bävade verkligen för den. Märkligt nog så gick det bättre än väntat när det väl var gjort. Jag saknar honom förstås, men med massor av värme i hjärtat. Jag är så tacksam för allt han gjorde för mig och att vi fick tio år.
Jag är också ohyggligt tacksam för att jag hittade till vännerna på Vettris i Falun som hjälpte oss igenom hela vår Addisonresa. Det var skönt att hans favoritsköterska var den som gjorde oss sällskap när det var dags att säga hej då.
provar igen
ja, att komma igång med bloggandet verkar vara svårt. Men igår när jag testade Rae kom jag att tänka på att den där träningsdagboken skulle vara bra att ha. Så nu provar jag igen.
Sedan sist har det ju kommit ett nyförvärv till flocken. Movallarens Rae flyttade in i augusti och verkar vara en trevlig bekantskap
Jag har provat honom några gånger under hösten men han har inte varit särskilt tänd, även om det kommit mer och mer. Igår var vi hos Ewa Jakobsson och då var han riktigt på gång. Det är så häftigt när alla instinkter slår på...
Ewa filmade oss lite...
Så nu tänkte jag att jag skulle bli lite bättre på det här bloggandet så att jag kan använda bloggen som träningsdagbok
Sedan sist har det ju kommit ett nyförvärv till flocken. Movallarens Rae flyttade in i augusti och verkar vara en trevlig bekantskap
Jag har provat honom några gånger under hösten men han har inte varit särskilt tänd, även om det kommit mer och mer. Igår var vi hos Ewa Jakobsson och då var han riktigt på gång. Det är så häftigt när alla instinkter slår på...
Så nu tänkte jag att jag skulle bli lite bättre på det här bloggandet så att jag kan använda bloggen som träningsdagbok
lördag, februari 03, 2018
Snööö
Det känns som det är mycket fokus på snö nu. Den här bilden är tagen för några dagar sedan, sedan töade det och så började det snöa igen. och som det har snöat... Facebook fylls av bilder på höga snövallar och snöiga hundar.
Apropå snöiga hundar har jag också några sådana bilder. Vi överraskningsuppvaktade Anita för ett par helger sedan med en vall-weekend med mycket skratt och mat och trevligt sällskap. Självaste födelsedagsbarnet blev glad också så det var riktigt lyckat
Barbros LilleBill. Svensk mästare och Tops faster. Det där uppkäftiga blicken verkar vara genetisk...
De knasiga fåren ville ju inte alls bo i nya vindskyddet från början men efter lite övertalning där jag och Four fick kämpa hårt för att få dem att gå in så har de så småningom kapitulerat och nu gillar de sitt nya hus. Skönt för dem med ett fint utrymme här det snöar på alla ledder.
Hussen har plogat åt dem också så de slipper pulsa till maten.
Nu ska jag passa på att använda all den här snön till något nyttigt. En tur med fyrhjulingen på skogsvägen får det bli så att de får motionera lite.
söndag, januari 14, 2018
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)