Sammanfattning

Så... hur blev nu 2014? vad hade vi för planer och vad blev det av dem?

Inför 2014 var läget ganska osäkert. Rom hade precis fått börja jobba och vi höll på att ställa in hans medicin, med Four fanns det förhoppningar om ett VP och kanske någon IK-1 under hösten. Jag hade ambitioner att hjälpa kamraten att göra Jovi till en stabil IK-2 hund och Gemma förväntades göra en riktigt fin IK-1 säsong.
Aldrig hade jag kunnat ana hur tråkigt det var att sitta hemma och uggla när tävlingssäsongen drog igång, så med en liten Four som hanterade djur väl men inte kunde höger- och vänsterkommandon äntrade vi tävlingsbanan redan i juli. Ett VP där matten bröt vid Fålla ut och ett par IK-1 där han faktiskt gjorde väldigt många bra saker i svåra förhållanden och fick ett par placeringar med sig hem.
Four hade varit halt med ett sår på trampdynan innan tävlingarna och direkt efter visade det sig att det var värre än så när han bröt loss hela klon. Vila ordinerades och han läkte lagom till nästa IK-1 i Heby som var ännu svårare. Även där fick vi med oss en placering dag två och vi hann gå en nötkurs för Vickan innan det var dags igen. jag anmälde till tävling och vårt eget VP i Nås.
Då var det dags för nästa klo

och så fick vi stryka oss.
Tån läkte, vi åkte på kurs, Four gick riktigt fint och växte massor. Sedan satt han så här

Tån var inte alls läkt och ny penicillinkur och nya strukna VP (två stycken om jag inte missminner mig)
I slutet av oktober röntgades tån och han fick ok-stämpel i rumpan. Tån var läkt och äntligen kunde jag sätta igång honom. Då blev jag sjuk. Jag som aldrig brukar bli däckad var hemma från jobbet en hel vecka. Det har inte hänt sedan Tim fjording gav mig hjärnskakning för typ tio år sedan...
och snipp, snapp, snut så var den säsongen slut. Något godkänt VP har det alltså inte blivit, men resultat långt över förväntan i IK-1 och allt tyder på att lillskrutt är klar för unghundscupen nästa år. Hoppsan!

Rom då? I våras fick han magsjuka och den slutade på Strömsholm. Då trodde jag verkligen att han skulle dö. Vilken skräckfärd det var ner - tre gånger stannade jag och kollade om han levde. Uttorkad, medtagen, för dåligt kortisonkompenserad och helt utslagen var han när jag bar in honom mitt i natten. Han visade sig ha stabila natrium/kaliumvärden och var pigg som en mört igen dagen därpå. När nästa magsjuka kom på höstkanten var jag bättre beredd men inte tillräckligt och vi hamnade på Falu djursjukhus och han vätskades upp och jag kunde ta med honom hem. När magsjukan tog om på honom lyckades vi häva den själva - här lär vi oss den hårda vägen...
Hela året har vi med allt glesare intervaller varit besökare på

och jag är så himla tacksam över att ha hittat dem. Trygga, kloka och förutseende har de lotsat oss igenom det här första året med Addisons sjukdom och nu känns det äntligen som vi har koll på läget. jag vet att hans värden är stabila även om det händer något annat och jag vet på ett ungefär när det behövs extra kortison. Framförallt är det när han följer med på tävling/kurs och inte får jobba, all förväntan blir en belastning och då mår han bättre med lite extra kortison. Annars klarar vi oss med futtiga 0,25 tablett om dagen förutom Florinef förstås.

Annars har Rom mått bra, han har jobbat mer än någonsin eftersom Zeke inte alls varit fräsch. I höstas blev Zeke akut dålig och det visade sig att han har spondylos i ryggen. Till vardags mår han bra, han har haft några skov med inflammation och smärta, men nu vet jag ju vad det är och kan behandla honom därefter. Sjukpensionerad är han i alla fall.

Angående förhoppningarna om kamratens hundar kan jag bara konstatera att Jovi inte blivit någon IK-2 och inget tyder på att hon kommer bli det heller. Däremot har hon och den korädda matten testat nötvallning och det skulle kunna vara en kommande karriär för Jossan. Om matten vill, vågar och kan. Gemma däremot hoppade nästan över IK-1, några tävlingar gjorde hon med några fina resultat, sedan flyttade de raskt över till IK-2. Som hon inte var riktigt klar för men det lovar jag att hon är när tävlingarna drar igång 2015. Nu har hon ju dessutom fått en ofrivillig vila med det världsäckliga sår hon fick som gjorde att hela benet blev ett öppet och mycket bakteriefyllt sår. Men nu är hon på g igen!

Så inför 2015 hoppas vi att Gemma etablerar sig i IK-2, att Lennarts hundar visar framfötterna och för Fours del så är den optimistiska planen att göra någon IK-2 innan unghundscupen. Vi ska ju till Skottland i maj så jag hoppas komma hem med en hund som lärt sig massor - och så hoppas jag att han håller kolla på sina tassar och klor nu...



 

Avslut med comeback

Idag var det dags för årets sista träning med kamraterna. Det är först nu på hösten som vi verkligen kommit igång med den gemensamma träningen, men nu passar vi på att köra så länge underlaget tillåter. Förhoppningsvis blir det många sådana här söndagar 2015, med hundträning, diskussioner och en och annan gliring.

 Lennart och Märta

tränade bland annat delning (eller...?)

Loobo jobbar på med sina flanker

Så roligt att de här två var med idag - det var längesedan

och som vanligt befann vi oss på skuggsidan där i Skräddars.

 Med Four har jag hamnat riktigt på skuggsidan. Jag började bli frustrerad och tyckte inte att de senaste veckornas träning gett den effekt jag är ute efter. Dagens pass bekräftade den obekväma tanken. Så skönt då med kamrater som ger handfasta råd och ser till att få in oss på en ny bana. En bana som känns bekväm och inger hopp istället för hjärnspöken och troll :-)

Träningen med Rom har varken hjärnspöken eller troll. Han levererar nu. Fina hund!

God fortsättning

God fortsättning på helgerna från oss!

Såhär började den goda julen, med ett alldeles nybakt vörtbröd på surdeg från grannbyns bageri.

Såhär såg årets julhälsning ut, den som landade på facebook bland så många andra...

 

Igår tog vi en juldagspromenad. Hussen hade åkt upp i skogen så vi skulle gå upp och möta honom, jag stoppade en glöggtermos i fickan och tog med hundarna och kameran. Någon Husse hittade vi inte men några vinterbilder blev det i alla fall.

Gammel-Bud

Lill-Four. Han är ganska söt, den hunden

 Pappa-Rom. Tycker att fotografering är trams ;-)

Hela ligan

Härligt ljus

  Snart hemma

 

 Apropå Gammel-Bud så blir jag glad av att se att han fortfarande leker och stimmar, här är det Four som får den stora äran

 

och så sist och minst, vårt nytillskott. Som inte ens fått något namn ännu, men hon är rätt söt

 

 Idag står det hundträning på schemat. Det är kallt, men vi hoppas på bättre temperatur mitt på dagen när Lennart kommer.

God fortsättning, bloggläsare!

Kris eller inte

haha, coach Elgemyr tror att jag har en livskris för att jag bakade en liten... hm, visionsförstärkare, kanske. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag bakar. Det var till och med så att jag fick en efter-branden-upplevelse igen. Det fanns nämligen ingen brödkavel i mina gömmor...

En efter-branden-upplevelse är en sådan man får när man tror att man äger något, letar febrilt för att sedan komma på att det var ju innan det brann jag hade en sådan. En vanlig företeelse de första åren men nu händer det sällan.

Och tydligen har jag inte haft användning för en brödkavel på tio år?!

Nåja, nu ska man inte låta sig nedslås av sådana bagateller. Jag tog en glöggflaska istället. Med pepparkakssmak för säkerhets skull.

Sedan använde jag de nya kakformarna för att göra får och en och annan ko (men det var ju ingen mening att ge Heléne en ko...) och sedan kom le grand finale. Bordercollie i pepparkaksversion. Letade på en bild i siluett och gjorde ett par prototyper och sedan letade jag på en bild på Gemma och så skar jag. Jag var faktiskt riktigt imponerad när jag skurit ut Gemma i degen och lyckades få över henne till plåten i någorlunda skick. Med lite fantasi kunde man faktiskt ana att det var hon.

Gissa om jag blev förvånad, lite frustrerad och ganska full i skratt när pepparkaksGemma hade förvandlats till... ett vildsvin (!) i ugnen. Suck, Heléne fick nöja sig med en av prototyperna med Gemmateckning. Det fick duga.

 

Idag var det dags för träning igen. Jag och Lennart tyckte lite synd om Heléne som inte har någon hund att träna - och lite synd om oss som inte fick några goda råd, så vi bjöd in oss till träning hos henne. Smart va? 

Rom och Märta gjorde några längre hämt med styrning och sedan skulle vi sortera. Märta har aldrig sorterat så hon var ursäktad, men Rom Raring?! Visserligen tog det en stund innan jag kom på att jag använde fel kommandon men han höll inte djuren och han var inte till någon hjälp att stoppa dem som rann förbi, så vi fick backa bandet och träna lite för att hitta rätt inställning. Hurra, här ska tränas sortering :-)

Småhundarna Loobo och Four pillade på med lite annat. Eller nja, Loobo tränade också långa hämt men sedan blev det lite mer grundputs för deras del. Four behöver inte ha så långa hämt, just nu är allt fokus på att få honom trygg i upptagen. Med kamraternas ögon på hunden kunde jag vända ryggen till och gå ifrån honom, istället för att gå närmare och styra/hjälpa honom. Nu lille vän är det dags att du tar lite eget initiativ och ansvar. Och det gör han. Det tar sig faktiskt riktigt bra :-)

Heléne kunde förstås inte hålla sig helt på publikplats, så både Jovi och Gemma fick varsitt kort pass. Frustrerade att Gemma får den här långa vilan med sitt trasiga ben och frustrerande att Jovi som har så mycket klokt och bra i sig också ska dras med sitt stora handikapp i form av bristande samarbetsvilja.

Så nu är det arbetsvecka igen. Sedan ska vi se om vi hinner träna något mer eller om vi får förlita oss på att tomten kommer med något livskrislösande för både mig, Rom som inte kan sortera och Four som har en inre kamp mellan benens "spring" och huvudets "lugn". Nåja, vi är ju i gott sällskap alla tre.