tisdag, december 31, 2013

Gott nytt år!

Välkommen 2014, året när Four ska träffa kossor. Han får börja i liten skala ;-)  tur att de stora inte låter lika illa!


Tittar vi i backspegeln så hoppades jag inför 2013 att
vi skulle bli med valp
Zeke skulle få vara med och slåss om start på SM Nöt
Rom skulle starta SM Nöt
Rom skulle få till den där SM Får starten
och att alla skulle få vara friska och fortsätta vara mina vardagshjältar.

Så hur gick det?
Jo, vi är med valp! Andra april fick Phee sex valpar och andra maj fyllde Eye på med tre till. En av Phee-valparna  fick heta Four och flyttade hit direkt efter vår semester i Skottland och Wales. Jag gillar honom. Han kommer att bli en fin liten hund :-)
Zeke kom inte till SM Nöt. Hela första halvåret hade han tävlingsförbud efter en hormonspruta i januari. Sprutan hade önskad effekt för övrigt, han mådde bra och kändes fräsch men ett så långt uppehåll hade vi inte råd med. När han sedan kom till start var han sig inte lik och han var långt ifrån sitt gamla jag och därmed var någon SM start aldrig i närheten.
Rom däremot gick som ett schweitziskt urverk på nöt i somras, på turnén till Småland och Skåne var han i fin form och gick bra på olika typer av djur. SM starten däremot var inte alls bra. Med facit i hand så var nog det (och nötstarten i Vingåker senare i höst) det första tecknet på att något inte var som det skulle. Fårtävlingarna gick inget vidare under sommaren men till slut hittade jag ett par nycklar och ett lite förändrat sätt att köra honom och voila, så bra har han aldrig gått som han gjorde på får i höst. Vi var försena med resultat till årets SM men till nästa år är han redan inkvalad till För-SM och jag var så himla glad för att det äntligen lossnat.
Fick de fortsätta att vara friska? Nej, Zeke börjar kännas sliten. Han är fortfarande min vardagshjälte väldigt ofta men han ska inte tävlas mer. Det är inte juste mot honom. Och Rom... kära Rom som höll på att dö för mig... Han har numera tävlingsförbud på grund av sina mediciner och vi vet fortfarande inte hur nära full kapacitet han kan komma. Medicinen ska ställas in och det kommer att ta ett tag, men just nu känns det ändå ganska lovande. Han tål träningsmiljön och han är sig lik både när han jobbar på djur och när han kastar pipleksaker här hemma. Vem vet, han kanske blir så bra att jag provar att söka dispens för honom  något som är långt ifrån självklart att de beviljar med den diagnosen.

Så planerna för 2014 blir ganska diffusa. Plötsligt står jag utan tävlingshund :-(  Four ska förhoppningsvis vara klar för VP och kanske till och med någon IK-1 start i höst men han är ju faktiskt inte så gammal. Det är inte förrän 2015 som han kan vara att räkna med, men vi kommer troligen att ha väldigt mycket roligt nästa år med allt han ska lära sig... Jag hoppas att jag kan köra Rom på träning och använda honom hemma. Det räcker långt för mig som det är just nu.
På träningsfronten så ska jag också göra mitt bästa för att hjälpa Kamraten att göra Jovi till en stabil IK-2 hund och den där lilla Gemma kommer att göra en riktigt fin IK-1 säsong om jag inte är helt ute och cyklar.
Spännande ska det bli... och Four ska introduceras till nöt. Som ni ser på bilden har vi redan börjat...

fredag, december 27, 2013

Trött

Såhär såg Four ut efter dagens träning, det är jobbigt att hålla koll på både sin egen och andras träning. I det stora hela skötte han sig bra.
En annan som är trött är Rom. Bästa som ställt ut får till Jovi och varit med idag och som verkar må bra. Härligt!

Bra dag!

Det här har börjat som en riktigt bra dag och det finns alla möjligheter att den fortsätter ännu bättre. Först och främst fick jag sova i ett svep ända till halv sju och då var det Four som väckte mig, inte Rom. Sååå skönt med ostörd sömn hoppas det fortsätter så.
Det är Roms medicinering som gör honom törstig och kissnödig. Det är bättre än i början men det verkar som mer aktivitet gör honom mer törstig och därmed behöver han ut på natten.

Nästa seger var när tokiga baggarna skulle ut... Jag bytte taktik och lade Zeke på gårdsplanen som stopp eftersom de flyr för livet när de kommer ut. Det fungerade bättre även om jag hade svårt att få ut dem utan hund och en av dem gav mig en inte så kärvänlig knuff med hornen... Eftersom vi fick hejd på dem och de inte sprang åt alla håll klarade Zeke av att hålla huvudet kallt så vi kunde passera ungtackorna som dessutom kom travande och bräkte (suck) utan missöden och tappade inte ens iväg baggarna halvvägs till nästa by ;-) Nästan kontrollerat!

Idag ska vi träna! Rom ska träningsdebutera... Han ska egentligen mest träna på att vara med i träningsmiljön och eftersom vi är här hemma så passar det bra att kolla om det verkar vara påfrestande för honom. Hoppas han inte blir alltför påverkad - han kommer ju att bli mer stressad av att vara instängd inne om han hör oss... Det kommer inte att bli några bilder från stora kameran eftersom datorn fortfarande är på utflykt, men kanske kommer det en ny rapport om en bra dag efter träningen...

onsdag, december 25, 2013

God fortsättning!

Mer text i kommentarerna

lördag, december 21, 2013

rapport i juletid

I torsdags eftermiddag hade Rom sin första dip. Han blev muskelsvag och ranglig på eftermiddagen men var helt ok efter en stund. Jag konsulterade Strömsholm som sade att han skulle ha kortison trots att han verkade vara ok och att jag skulle höra av mig om fredagen ifall han skulle ha extrados då också.
På fredagen hade vi inplanerat återbesök på Vettris i Falun, vårt första men inte det sista hoppas jag. Veterinär Per tog väl hand om oss och jag var helt tillfreds med både deras bemötande och min egen känsla av förtroende - en nog så viktig detalj.
Roms värden var bra. Kaliumvärdet hade letat sig ner inom referensvärdena men natrium låg fortfarande lite lågt. Ingen anledning till oro och nytt återbesök om två veckor. Medicindosen får ligga oförändrad eftersom matten ska ha lite jullov och då kommer Rom att få röra sig mer än vad han gör till vardags - och då kan lite extra kortison vara en bra grund.

Idag tog han ut de tokiga bagglammen. Onödigt jobbigt för honom, insåg jag, men han redde ut det bra och till eftermiddagen fick Zeke göra en insats. Det kan ju vara måtta på ansträngningarna. Vi har dessutom varit upp i skogen och hälsat på Hussen som röjde vindfällen, så vi gick upp och fikade med honom. Så idag har Rom fått en ovanligt stor dos motion, men jag har inte märkt något konstigt på honom, mer än att han är trött.

I morgon  ska jag försöka göra en insats med julgardiner och annat... De senaste kvällarna har det gått åt många timmar till att försöka få datorn att samarbeta. Kanske, kanske är jag något på spåret, vi får se hur den tänker.


söndag, december 15, 2013

Käftsmäll

Samma dag som Rom fick sin diagnos var det en annan hund som kom till Strömsholm - också med Addisonkris. De skrevs ut samma dag och allt det här fick jag veta via den facebookgrupp som finns för oss med Addisonhundar. En guldgruva för oss "nya" eftersom där finns otroligt mycket klokskap, erfarenhet och framförallt en otrolig vilja att hjälpa varandra. Där hittade jag den andra hunden som på något sätt kändes som Roms Addisonsyster.
I helgen fick jag veta att den andra hunden är avlivad efter ytterligare en kris. Smack! så var ångesten tillbaka. Ska jag nu inte kunna lita på att han mår bra? Då kommer jag att bli galen...
 
Jo, jag visste att det finns en risk för nya kriser men någonstans hade jag invaggat mig i en säkerhet att så länge elektrolyterna är ok och han verkar må bra så är det ingen fara.
Nu visade det sig att den andra hunden varit hängig några dagar men jag har också hört (läst) om nydiagnosticerade hundar som blivit överlyckliga över något och fallit död ner.
 
Jag har i alla fall bestämt mig för att han ska hänga med som vanligt till vardags och han kommer att flytta djur och tränas lätt när jag känner för det. Han ska leva så "som vanligt" det går men naturligtvis ska jag förskona honom från stress och hård ansträngning ytterligare ett tag. Annars har ju vår karensvecka tagit slut så för hjärtats skull är det fritt fram att springa som vanligt nu. Men gissa om jag kommer vara ännu mer lyhörd och uppmärksam på de små signaler som kan komma om han plötsligt blir sämre. Så skönt att han står under täta kontroller nu så att vi har koll på elektrolyterna och jag får en chans att prata med veterinären om sådant som dykt upp. Men tro mig, jag har inte gett upp hoppet om att få tillbaka honom i full arbetskapacitet. Jag har bara insett att vägen dit är lite längre än jag trodde.
 
Igår hamnade han i ett skarpt läge när jag skulle kolla av honom på ungtackorna. Plötsligt fick jag se en som gick för sig själv, eller rättare sagt snurrade runt - runt. Övertygad om att vi hade fått vårt första listeriosfall fångade jag in henne och konstaterade att huvudet var helt låst bakåt. Försökte räta upp henne och upptäckte att hon fastnat med en ull-tuss mellan tänderna och den satt som berget. Ryckte bort den och vips, så var hon frisk. Dock var hon ganska medtagen så jag bestämde mig för att ta in hela gänget någon timme så att hon fick vila lite och då såg jag även att hon kunde äta obehindrat. Rom fick alltså istället för att flytta runt dem lite lotsa dem över årets värsta isgata in till stallet. Det skötte han galant och det var bara ett par tackor som kanade omkring. Själv stod jag också på öronen - det var verkligen vidrigt halt trots att Hussen sandat ordentligt kvällen innan.
 
Det gick bra med tackan och Rom lotsade ut dem igen efter depåstopp med mat, vatten och vila.
 
Nu till något mycket roligare.
 
Four till exempel:-)
Så här såg han ut efter ett kort pass med tackorna idag.
 
 
 
 
Trött kille! men matten var riktigt nöjd.  

onsdag, december 11, 2013

smått och stort

 
Till livets stora frågor hör hur skönt man kan sova på en hög med blivande bäddar
 


En stor fråga men ett litet ämne är vem som kan förbarma sig över den här lille krabaten så småningom?


Rapport om Rom: Han har varit mer törstig och behövt kissa oftare sedan vi justerade medicinen, trots att det borde bli tvärtom. Nu verkar det dock ha stabiliserat sig, skönt! Jag har bokat en tid på Vettris i Falun nästa fredag och om han fortsätter må bra flyttar vi dit med återbesöken nu. Det ska bli spännande, jag har bara hört gott om dem.
Rom lägger på sig hull nu :-) så till den milda grad att jag snart får dra ner på portionerna... Men tanken är förstås att han ska motioneras mer och bygga muskler istället för fett. Det är bara lite svårt på mörka vardagkvällar och när det är isgata ute. Det får snart bli löpbandet för honom. Den här veckan tar vi det lite försiktigt med träningen men snart så...

söndag, december 08, 2013

Glömde bilden...

Händig

Passade på att testa Four på tackorna igen när temperaturen var ok mitt på dagen. Eftermiddagen har jag ägnat åt ett händighetsprojekt igen. Slaktade.en bäddmadrass för att göra hunddynor. Jag är nog bättre på att träna hund... Nålen gick av... Fortsättning följer.

lördag, december 07, 2013

ibland händer allt på en gång

Som i torsdags kväll när först veterinären på Strömsholm lämnat meddelande på min mobilsvar och undrade hur det var med Rom. Jag ringde upp och det visade sig att de försökt få tag på behandlande veterinär i Falun under dagen utan framgång. Jag berättade att jag hade bokat återbesök på Strömsholm fredag morgon vilket de lät nöjda med.
Tio i nio på torsdagskvällen ringde så veterinären från Falun, som av en händelse... jag berättade för honom att jag bokat återbesök eftersom han inte hörde av sig. Lite snopen lät han.

Fredag morgon trotsade jag stormen Sven och åkte till Strömsholm. Träffade Linnea som var en av de veterinärer som tog hand om Rom när han var inskriven. Vi blev jättebra bemötta och Rom morrade inte ens åt henne :-) det hade han ju gjort tidigare utan framgång ;-)
Ekg visade inga konstigheter men för säkerhets skull fick en specialist titta på det. Inte fanns där något blåsljud heller :-) och sedan var det dags för provtagning. Först kom Linnea ut och berättade att specialisten inte hade någon avvikande åsikt om hjärtat - det fanns alltså inte längre någon anledning att vila honom! Sedan fick jag vänta en stund till på provsvaren och det var nog tur. Det var inte förrän hon sagt de förlösande orden om hjärtat som jag kände vilken otrolig lättnad det var. Jag behövde en stund att smälta det beskedet...
Sedan kom provsvaren och det visade sig att han fortfarande ligger lite lågt i natrium och högt i kalium. Det tillsammans med min beskrivning om hur han mår till vardags gjorde att vi justerade medicineringen, dvs minskade lite på kortisonet och ökade på Florinefen. Rena bingon för mig alltså :-)

Nu ska han på återbesök om två veckor igen. Jag har en tid på Strömsholm men har inte bestämt mig för om jag ska åka dit eller till Vettris. Jag ska nog ringa till dem och prata med dem i alla fall, men det är synd att Strömsholm ligger så långt bort. De är verkligen jättebra att ha med att göra!

När jag ändå var så nära åkte jag till Anita och hälsade på en stund. Skönt att bli lite bortskämd med både mat och fika och mycket hundsurr förstås.

Nu ska alltså Rom sättas igång. Med tanke på att han vilat länge får vi ta det försiktigt, men ändå...
Naturligtvis firade vi lite (men bara lite) idag...

 
Tänk att han kommer att komma tillbaka! Vi har en lång väg dit. Han är fortfarande väldigt tunn och dåligt musklad, matchvikten nu är 17,4 kg vilket är åt rätt håll men det saknas å andra sidan tre kilo (!) muskler på honom fortfarande. Det kommer nog att dröja innan han känns mentalt stark och stabil också, men han är på väg... Det känns härligt!
 
 
 

måndag, december 02, 2013

Åtta månader och vikten av bra marknadsföring

Idag fyller Stroppen och hans fina syskon åtta månader, och småsyskonen fyller sju månader. Jag är så glad för dem allihop i synnerhet nu när jag vet att det inte blir fler Romrussin. Till våren ser jag fram emot att stifta bekantskap med dem i fårhagen och det ska verkligen bli spännande.


Nu till något helt annat. Goa coachen har sonderat terrängen till mig och Rom och letat efter lämplig veterinär till oss när hon ändå hade ett annat ärende dit. Tyvärr fanns det ingen Addisonexpert där heller, men det var ett bra försök.
Om jag drev en veterinärmottagning och blev uppringd av en människa som hade en fem år gammal hund med en diagnos som kommer att kräva kontroller under resten av hundens liv, och där människan ifråga också är tydlig med att hon vill ha en kontinuerlig kontakt med veterinär - då skulle jag förstå att här har vi en skapligt säker och stabil inkomstkälla de närmaste åren. Jag skulle inte nonchalera kunden och inte höra av mig. Kanske ska jag skicka personalen på djursjukhuset på en kurs i företagsekonomi?
Det kan förstås finnas massor av bra anledningar till att de inte hört av sig, men dåligt är det. Så imorgon ringer jag Strömsholm och frågar när nästa återbesök bör ske. Sådärså! och till djursjukhuset har jag lust att säga som Julia Roberts när hon shoppat loss i Pretty woman; Big mistake! Huge! ;-)

lördag, november 30, 2013

Varmt

De ligger inte sked men verkar uppskatta värmen från kaminen

tonåring

Såhär några dagar före sin åttamånadersdag är Four som förbytt. Han ser spöken i de mest vardagliga saker och stökar till ordningen ordentligt här hemma. När Four börjar skälla på... ja, f-n vet vad, så hakar förstås Scott Drever på. Four tystnar för det mesta på en gång med det gör inte drevern... Så ibland kör Four igång igen eftersom Scott skäller och så där kan det hålla på. Som en evighetsmaskin liksom.

Dessutom är det någon som petat i honom en växel till. Hörbarheten idag var inte så god, men det kanske var för att fartvinden ven i de små öronen? hej och hå, vad det går!

På måndag är det månadsdag igen och vi tjuvstartade med invägning idag. 14,5 kg lätt är lillgossen.

Enligt vår badrumsvåg väger hans pappa 18 kg :-) Det är skillnad mot 16,5 för elva dagar sedan!

torsdag, november 28, 2013

Status

Jag har en känsla av att jag inte kommer att bli någon vipkund på djursjukhuset. Nu har det gått tio dagar sedan Roms återbesök och jag har redan bett veterinären ringa mig. Nu vill jag veta hur planen är och när nästa återbesök ska ske. Jag vill också diskutera vilka möjligheter de har till ekg. Som undersökningen gjordes sist sade den ju ingenting, jag tror att han behöver lämnas i en bur en stund med ekg ansluten så att det går att läsa av hur hjärtat fungerar och mår när han kopplar av. Dessutom hade ju inte värdena stabiliserat sig ännu så då borde man väl kolla det snart igen, eller?
Hu ja, får jag inte de svar jag vill ha åker jag till Strömsholm för nästa återbesök.

Det känns nästan fånigt att ha honom kopplad nu och vila honom. Han verkar ju så pigg och sprallig. Lite mindre kortison tror jag fortfarande skulle göra honom gott, men för övrigt är det bara hjärtat som spökar för oss nu. vikten är på väg uppåt igen och han är inte fullt så benig :-) Vi försöker tramsträna lite på kvällarna, något trix ska han väl kunna lära sig... Han koncenterar sig hårt och tänker, så det är nog nyttigt för honom.

En annan som koncenterar sig och tänker är sonen. Han kör först hela sitt register med tre konster gånger flera repetitioner men när inte det fungerar sansar han sig faktiskt och börjar försöka. Det är ju trevligt att även han upptäckt att man inte kan gissa och tramsa sig fram i livet. Det finns hopp!

söndag, november 24, 2013

ytterligare konsekvenser

Förra helgen tvättade jag köksfönstren, den här helgen frostade jag av frysen... Finns det ingen som har en tävlingshund att låna ut, det här kan ju sluta hur illa som helst ;-)

Efter Katastrofen i Norrby som jag beskrev igår var Ullakaren här och tränade och idag kom Sarah förbi med sin valp Ellen, så helt avdankad är jag inte. Men det känns som det är mycket unghundsträning just nu...

Idag har Four testat ungtackorna. Nya djur och ny miljö med stora ytor och gott om plats att upptäcka hur det fungerar att vara vallhund. Det gick över förväntan även om det var lite svettigt för matten att hinna med. Han fick både gå runt och täcka gruppen och gå och fösa lite utan så mycket stöttning/styrning. Jisses, vad det händer mycket i den lilla skallen nu.

Kameran var inte med - så det blev ett par mobilbilder igen.


Det var roligt att se att han kände av djuren och plockade ut det avstånd som behövdes. Lite het och snäv när han skulle stoppa dem men inga dumheter eller överslag. Bra där, lille Stroppen :-)

Det där med snäv och grund är något som jag kommer att lägga en del energi på att få bort, utan att för den skull trycka ut honom eftersom hans flanker inte ser ut att bli något stort problem. Jag tog ett kort pass på baggarna också när han vilat en stund och var riktigt nöjd med mig själv att jag kom på en övning som lurade honom att öppna upp. Sådant är kul! På köpet kommer han in riktigt bra i delningar, även om det där med att hålla upp djur är en konstig övning.  Kul kille det där :-)

lördag, november 23, 2013

Katastrofen i Norrby

I morse var det här synen som mötte mig när jag tittade ut... - Hur i hela friden hade den där kommit ut nu då?
 
 
 
 
 
Zeke blev glad förstås, han gillar den här nya ordningen att alla jobb tillfaller honom. När vi kom ut tätnade mystiken, det här var ju baggen Rutger? jag har börjat ta in baggarna på kvällarna (i pannlampans sken) och igår räknade jag in åtta stycken... Mmmm, just det, de borde kanske vara nio när jag tänkte efter. Rutger hade vi alltså tappat i den röra som den här baggflocken skapar varje gång de ska flyttas. De är totalsnurriga och flyr hals över huvud - åt alla håll samtidigt...
Nu hade tydligen Rutger valt en egen inriktning och därmed tillbringat natten ute. Så kan det gå. Så bra att han var utanför staketet till tackorna...
Vi försökte fånga Rutger men det var hopplöst så jag såg till att få in honom på gårdsplanen och tog ut de andra så skulle de väl hitta varandra. Det gjorde de. I fullt sken. Bredsladd i trädgården och sedan rakt igenom trådarna till träningstackorna - som inte ska betäckas. En fastnade i trådarna med hornet så jag fick rusa iväg och slå av strömmen. När jag kom tillbaka var både tackor och baggar försvunna nästan längst bort i hagen, skickade Zeke att hämta dem och in med allihop i stallet, sortera ut baggarna innan det hände någon olycka och räknade dem. Åtta? De skulle ju vara nio?
Ut igen då. Jodå, i skogsdungen stod en ensam bagge och tryckte. Det är ju det jag säger att de är helt knäppa, han borde väl följt med resten av flocken... Fångade in honom och ställde honom i träningshagen, det vill säga dit baggarna skulle gått från början. Tillbaka till stallet och hämta resten av baggarna - som flydde som galna igen. Ett tag hade jag en bagge i hagen, en på fel sida staket på skogssidan och resten i sken mot byn. Zeke fick sträcka på benen ordentligt för att komma ikapp och förbi dem, sedan kom de lika fort tillbaka... In med dem och sedan var det bara han i skogen kvar.
Här någonstans var Zeke helt gratis. Hade Ullakaren kommit lite tidigare till träningen hade jag kastat in honom i hennes bil ;-)
Till slut var även skogsrymmaren på plats och vi kunde ta ut ungtackorna och trassla ut fjädrarna som de lyckas tvinna ihop. Precis när jag letat på alla lösa delar kom Ullakaren och skulle träna. Då hade jag fått upp värmen kan jag säga :-)
 
Ja jisses, vilken morgon... Ullakaren hade det inte lätt i början av det passet, man kan säga att baggarna var på tå - de var ju också ordentligt uppvärmda. Men de är verkligen helt knäppa. Om de inte lugnar sig snart och fattar att de ska ut - eller in - och ingen annanstans kommer de att få vara kvar inne. Det här är inte bra för mina nerver.
 
Snälla Rom - bli frisk!
 
 
 
 

onsdag, november 20, 2013

Ibland är han bara bäst

Idag, två veckor försenade skulle slaktbilen hämta tjurarna. Vid lunch. Eftersom vi verkligen behövde bli av med dem nu (den yngre generationen vill in) var det inget förhandlingsläge om olämplig tidpunkt. Jag fick avvika från ett möte på jobbet för att åka hem och invänta bilen och med Zekes hjälp lasta dem plättlätt på tio minuter, sedan åka tillbaka till nästa möte som jag var sen till. Men nu är de i alla fall iväg.
Hussen började mocka ur lösdriften när han kom från jobbet. Själv jobbade jag lite längre eftersom jag varit borta några timmar mitt på dagen. När jag kom hem och klockan var halv sju kom Hussen in och frågade om vi skulle ta in kalvarna? - öh... ja, det skulle vi kanske. Kolsvart ute, men vad tusan. Pannlampa på och bilen med helljus ;-) Först fick Zeke putta iväg fåren som går i samma hage och sedan var det bara att be en bön att de inte kom tillbaka och följde med in, men det gick bra. Sedan tog Husse täten med en hink och jag och Zeke skötte resten. Oj, så galant det gick! En av kalvarna hade planer på att undersöka trädgården och fick ett nafs i näsan, annars kom de in helt utan trassel. Lite stopp vid ingången förstås, men de gick in när de fått se sig omkring lite. Man får ju ha i åtanke att de aldrig varit i lösdriften och att det är väldigt ljust när man kommer från nattsvarta novemberkvällen...

Så nu är de inkvarterade. Så skönt! Jag hade räknat med att ta in dem i dagsljus i helgen när Hussen jagar älg, men nu slipper jag det. Nu får jag ägna mig åt annat plock som att koppla bort vatten och halma upp huset till fåren.

Dagens hjälte heter Zeke. I sådana här jobb finns det ingen som slår honom. I alla fall inte på den här gården.

Kort Rom-rapport. Läget verkar stabilt, han är ungefär som tidigare. Lite kortison-hög och jag tror att den låga hjärtrytmen är kvar, jag kände på honom ordentligt igår. Men han verkar må bra, han har börjat kaxa sig mot Zeke så han måste känna sig starkare.

måndag, november 18, 2013

Första återbesöket

Jag tog en rövare och bokade återbesök lite tidigare än den vecka Strömsholm rekommenderade eftersom jag var angelägen dels om att få en hint om hur medicineringen fungerade och framförallt, om hjärtat skulle visa sig ha återhämtat sig skulle jag vilja veta det så fort som möjligt.
Så idag äntrade vi Falu djursjukhus för kontroll.
Veterinär Dragos tog sig an oss och Rom började med att morra åt honom. Här anstränger jag mig för att skapa en etablerad kontakt med veterinär och så börjar Rom med att spoliera alltihop. Nåja, Dragos var inte så lättskrämd, satt kvar på huk och pratade med oss och när han inte fattade vinken "låt bli mig!" så övergick Rom till plan B. Fjäsk och inställsamt slickande. Dragos var inte helt övertygad om att Rom skulle låta sig undersökas hur som helst men det behövde han inte oroa sig för. Han genomled undersökningen utan att knorra det minsta.
Undersökningen ja. Natriumvärdena var fortfarande lite låga och kaliumvärdena fortfarande lite höga. Ingen nedtrappning av kortisonet ännu alltså :-(  det betyder fler nätter med störd nattsömn
När han lyssnade på puls och hjärta lät allt bra, pulsen var ca 80 och det fanns en kort sekvens där slag och puls inte stämde riktigt överens men sedan försvann det. Cirkulatoriskt stabil, blev omdömet. Men nu fanns det ett blåsljud. Jamenvisst, var det inte bara det som fattades?! istället för friskförklaring av hjärtat dök det upp ett bekymmer till. Eller så blir det inget bekymmer, det finns tydligen inget som säger att det är där för att stanna men om det kvarstår behöver hjärtat ultraljudas.

Sedan var det dags för EKG. Jag lade ner Rom på britsen och han låg stilla men inte avslappnad. Sköterskan tyckte att jag stod lite illa och hissade upp britsen - och Rom blev jätterädd eftersom det var ett märkligt ljud. Sedan kan jag ju säga att pulsen inte gick ner ordentligt så länge han fick ligga på den britsen... och på Strömsholm sade de att när pulsen går upp försvinner arytmin så idag såg EKG:t bra ut. Men det sade ju inte så mycket...

Det där med att han blev rädd reagerade jag på redan i väntrummet. Han överreagerade på andra hundar och såg ut som han trodde att de skulle äta honom. Visst kan han spänna mot andra raser, men han brukar ju faktiskt vara ganska cool. Det här med förhöjd stress hänger förstås ihop med kortisonet. Ännu en anledning till att jag skulle vilja trappa ner på det. Tålamod och sjuka hundar går verkligen inte ihop i mitt huvud...

Nu skulle provsvaren även skickas som remissvar till Strömsholm så har de andra åsikter om medicineringen så får de höra av sig. Sedan skulle Dragos stämma av internt och återkomma till mig om tid för nästa återbesök.

Under tiden tänker jag försöka kolla pulsen på Rom i lugn/vila någon gång då och då. Jag har undvikit det eftersom jag mest blir orolig om jag tycker att det slår ojämnt. Dessutom behöver jag ha koll på vågen. Idag vägde han in på 16,7 kg (!) trots att han äter med god aptit och vilar. Tänk att han tappat fyra kilo... och det mesta är muskler... Ikväll ökade jag på maten igen och han är nu uppe i Skottlandsportioner.
Korta promenader skulle vara ok nu och annan stimulans så att han inte blir alldeles knäpp (veterinären tyckte att han var knäpp så det räckte). Ikväll har vi övat tramsiga konster...

söndag, november 17, 2013

konstiga konsekvenser

Ja, det här med att ha en sjuk hund går mig uppenbarligen på nerverna. Idag fick jag till exempel för mig att tvätta köksfönstren... Det var flera, ja till och med många, år sedan det blev gjort och inte blev de sådär fantastiskt rena... men det är finessen med att inte städa så ofta. Man behöver inte vara så himla noga, för det blir ändå väldigt mycket bättre än det var innan ;-)

Anfallet gick över och jag gick ut och tränade Four en sväng. Det börjar ramla saker på plats där, riktigt trevligt! Jag började till och med övermodigt snegla tvärs över vägen på träningstackorna och stora hagen... men då lyckades jag hejda mig i alla fall. De är ju faktiskt inte vallade alls sedan tackorna flyttade in till baggen. Nåja, vad gör man åt det då? Jo man börjar köra lite på dem, förstås ;-)

Så... Den enes sjukdom är den andres lycka :-) Zeke har fått gjort rätt för sig senaste dagarna, det ska halmas här och hållas bort djur där och nu skulle ungtackorna flyttas runt lite. Han skötte sig faktiskt riktigt fint. Bromsa, bromsa, andas... Så länge jag hinner med två bromsvisslor på varje inandning går det skapligt lugnt - fniss. Sedan fick han fösa småtjurarna lite, så att de går undan hund när vi ska valla in dem i lösdriften. Slaktbilen är två veckor försenad för att hämta de stora tjurarna så jag tackar min lyckliga stjärna att det är milt och fint väder... Ungtackorna höll ihop skapligt och behöver nog inte så många pass innan Four kan prova dem. Fort kommer det att gå, men vad tusan. Han ska ju ändå lära sig så småningom... Apropå lära sig så har jag gjort några delningar med honom nu. Han kommer in men har inte förstått vad det går ut på. Men det ska han nog bli varse...

Och så var det Rom... Just nu känns han nästan helt som vanligt. Idag började han till och med dryga sig mot Bud, vilket måste betyda att han känner sig stark igen. Håll tummarna för ekg:t och blodproven i morgon! Det där med att ha flera hundar kan vara lurigt när en blir sjuk, balansen ruckas och någon försöker klättra lite i hierarkin, men det är också en fantastisk hjälp att läsa av spelet hundarna emellan. Gentemot mig låtsas den må bra, men i kommunikationen med de andra kan man se saker som inte är som vanligt.






lördag, november 16, 2013

stabilt?

kanske kan man säga att Roms sjukläge är just stabilt. Han känns pigg och visar stora glädjeyttringar när det vankas rastning eller mat eller som idag när Majsan hälsade på. Däremellan är han ganska trött, men det kanske inte är så konstigt?
Torsdag och fredag har jag noterat att aptiten verkar ok på morgonen och mycket god på eftermiddagen och kvällen. Eftersom han är så mager efter sin strapats har jag gett honom en liten portion även på eftermiddagen. Dessutom sade ju veterinären på Strömsholm att när han får mat och är glad slår hjärtat helt normalt ;-)
Idag åt han bättre även på morgonen, så han är definitivt på rätt väg. Men jag vakar över honom så att jag blir alldeles trött på mig själv. Minsta ovana ljud från honom så kollar jag... Det är ganska tröttsamt faktiskt.
Det där med mager ja. Ni som känner Rom vet ju att han inte hade sådär våldsamt mycket hull att ta av när han blev sjuk. Nu fattas det ungefär tre kilo upp till den nivån och det är både muskler och det lilla fett han hade.

Den här bilden lade jag upp på facebook igår men det får bli en favorit i repris även här. Gissa om det känns bra att han vill leka igen :-)


Själv är jag piggare. Alltid något. Resten av flocken mår också bra. Four upplever för första gången i sitt liv att han inte är i fokus ;-) och han har också gjort ett par tappra (men inte så lyckade) försök att mopsa upp sig mot den där pappan som inte verkar helt vid sina sinnens fulla bruk. Zeke och Rom har spänt lite mot varandra men inte värre än de gjort vid andra tillfällen då de varit ifrån varandra längre perioder. Nu var det ju inte så länge, men Rom luktar säkert väldigt annorlunda.

Idag var Ulla-Karen här och tränade och efteråt tog jag en sväng med Four. Svårt att fokusera, dålig timing och dessutom inte så smart att köra honom direkt efter Ulla-Karens hund. En av småbaggarna surar ihop och testar hundar när man kört en stund, och nu fick Four träna mer på att hantera honom än det jag hade tänkt från början. Tur att man är så flexibel :-)

torsdag, november 14, 2013

Rapport från sjukstugan

För en sjukstuga blev det. Som om det inte räckte med Rom fick jag någon magåkomma som gjort mig ganska passiv idag. Det finns förstås flera tänkbara orsaker till det; den uppvärmda kinamaten jag åt till lunch igår, en reaktion på de senaste dagarnas anspänning och brist på sömn eller en helt vanlig magsjuka. Klen blev jag i alla fall.

Rom är inte så klen. Han är pigg och alert men blir också lite låg av koppelpromenader och inskränkt bus. Självklart är han sig inte riktigt lik men i det stora hela verkar han må bra. Jag har pratat med Falu djursjukhus och de kommer att göra ekg och ta blodprov på honom på måndag. Spännande värre...

Medicineringen var en historia för sig... 3,5 tablett av en sort och 1,5 av den andra. Små pluttiga tabletter som var skitsvåra att dela. Något säger mig att jag kommer att få in snitsen på det framöver...

Nu ska sjuklingarna sova. Den fyrbente lär säkert behöva ut i natt eftersom kortisonet gör honom törstig och kissnödig.



onsdag, november 13, 2013

Äntligen hemma

Vilken härlig känsla att se Rom sitta i bilen igen. På väg hem. Med goda möjligheter att komma tillbaka till sin gamla form. Visserligen medicinerad resten av livet, men han ska kunna må bra :-)
 
 
 
Naturligtvis ska han hålla oss på halster och låta oss oroa oss ett tag till, men prognosen är bra.
 
Jag har fått en hel del frågor om vad som egentligen drabbat honom och jag bestämde mig för att inte sprida ut hans diagnos, främst för att hans valpköpare skulle få möjlighet att höra det från tikägarna istället för att höra det ryktesvägen. Vi samlar fortfarande information men nu känns det som jag har lite mer koll på eventuella konsekvenser och därför kan jag med gott samvete offentliggöra det som aldrig var tänkt att bli någon hemlighet.
 
Rom har fått Addisons sjukdom. Det innebär att hans binjurar inte fungerar och han bildar inget eller mycket lite kortisol. Det i sin tur innebär att det blir fel i elektrolytbalansen som balansen mellan natrium och kalium. Här finns en bra studie för den som är intresserad av att veta mer om Addisons sjukdom, som också kan drabba människor.
När vi kom in var hans kaliumvärde över 9. Skalan tar slut där så det betyder att det inte var mätbart. Katter kan ibland komma in med så höga värden men inte hundar - det är så stor påfrestning för hjärtat att de dör. Trots massiv och snabb behandling när vi kom in var hans värden fortfarande över 9 på morgonen och då gav de insulin som han svarade bra på, men fick biverkningar i form av problem med blodsocker och lågt ph. Sedan de fick kompensera för de biverkningarna har hans värden stabiliserats ganska stadigt. Dock har han en arytmi och mycket låg puls som med all sannolikhet är en reaktion på den stora omställning som hans hjärta och kropp varit med om senaste dygnen. Allt tyder på att han haft höga kaliumhalter under längre tid, och att hans kropp anpassat sig till det.
Nu är det arytmin som är det största problemet. Den går inte att göra något åt utan det är bara att vänta, ha honom under uppsikt och avvakta att hans hjärta återhämtar sig. Eftersom den ändå är stabil fanns det ingen anledning att fortsätta ha honom inskriven utan nu får han återhämta sig hemma och så ska vi ta blodprov och ekg om en vecka så får vi se om det hänt något.
Han kommer inte att bli frisk från Addisons sjukdom, men med rätt inställd medicin ska han kunna återfå hela sin arbetskapacitet. Men livslång medicinering är det som gäller nu.
 
Vad innebär det här då?
Naturligtvis kommer Rom inte användas mer i avel eftersom han inte är frisk. Jag har frågat veterinärerna och vi kollar runt alla kända kanaler, men det är väldigt, väldigt liten risk att avkommorna ska bli sjuka, det är trots allt en ovanlig sjukdom. De ser ingen anledning att avråda från avel på hans avkommor men man bör kolla upp att det inte finns Addison i den andra partens familj, förstås. Ungefär så. Ingen större fara förutom för Rom själv, och det känns i alla fall skönt.
Eftersom han kommer att medicinera är hans tävlingskarriär sannolikt avslutad. Skulle han komma tillbaka till full form kommer jag förstås att undersöka möjligheterna till dispens, men jag har inte så stort hopp till det och det är i vilket fall som helst inte aktuellt på ett bra tag med tanke på att medicinen ska ställas in.
 
Så i fortsättningen kommer om allt går bra den här bloggen att ha underrubriken, Vårt liv med Addison. Eller kanske Den arbetande vallhunden, trots Addison.
 
Jag är så glad att ha honom hemma. Han är också "ganska" glad över att vara hemma, så det där med att hålla honom lugn går sådär ;-) Han har tydligen charmat sköterskorna på Strömsholm fullständigt, de var inte alls glada över att lämna tillbaka honom. Min lilla krigare med det stora hjärtat - och det starka hjärtat. Håll tummarna för att han återhämtar sig och att det inte blir något bakslag. Så länge arytmin är kvar finns det en risk för hjärtstopp, men vi får helt enkelt hoppas att allt stabiliseras nu. Det har ju inte gått så många dygn sedan hans kris och behandling sattes in.

tisdag, november 12, 2013

Chocken

När jag skrev förra blogginlägget på söndagskvällen var jag fortfarande lyckligt ovetande om att jag några timmar senare skulle vara övertygad om att Rom inte skulle överleva natten. Han kollapsade i köket och var sedan inte kontaktbar, men piggnade till och återgick till samma status som tidigare - det vill säga rätt ok. Men då var jag redan så skärrad att jag bestämde mig för att åka till Strömsholms djursjukhus, som jag pratade med när han inte kunde resa sig.
När vi kom dit gick han in på egna ben, viftade på svansen men var som tidigare lite ranglig i kroppen. Första tecknet på att något var riktigt galet var vågen som stannade på 17,6 kg. Han hade alltså förlorat tre kilo på tio dagar, trots att han under helgen ätit och druckit normalt. När jag hämtade honom hos Sören fredag kväll vägde han uppvätskad 19,5...

Det visade sig att hans blodvärden var katastrofala. Vilka och på vilket sätt tänker jag inte gå in på just nu, men enligt värdena borde han inte vara vid liv... Då blev det bråttom. Han medicinerades direkt och lades in med dropp, behandling och ekg eftersom hans hjärta hade en arytmi och medicineringen i sig frestar på hjärtat.
Jag lämnade honom i goda händer på morgonsidan och körde hem igen. Mötte hussen i dörren som skulle åka till jobbet, själv försökte jag sova en stund. Veterinären rapporterade på morgonen att Rom var pigg och alert - men att värdena inte var bättre trots behandling :-(
Ny behandling sattes in och då började det hända saker. Värdena var på väg att stabilisera sig och de fick hjälpa honom efter lite biverkningar, men arytmin var kvar.
Sedan dess har värdena stadigt blivit bättre men i morse var fortfarande arytmin ett bekymmer. Allt tyder på att den är en reaktion på den kraftiga kris kroppen gått igenom och att han inte har något hjärtfel. För säkerhets skull ska de också göra ett ultraljud av buken för att försäkra sig om att det inte är något problem där, men om allt går som det ska kan han få åka hem i morgon.

Sedan väntar livslång medicinering men han ska bli fullt arbetsför och träningsbar igen. DET är goda nyheter. Vi får väl vara beredda på att det kommer att ta lite tid innan doseringen är helt rätt, men huvudsaken är att han kommer kunna må bra. Eftersom han ska medicineras tas han ur aveln och vi som hade turen att få ett Rom-russin får vara extra glada för dem.... Dessutom är han sannolikt färdigtävlad på grund av medicineringen, men skulle det visa sig att han blir helt ok så kommer jag förstås att kolla möjligheter till dispens. Men just nu känns det avlägset. Nu vill jag bara ha hem en hund som kan få må bra igen. Jag saknar honom...

Jag måste också skriva en rad om det alldeles utmärkta bemötandet jag och vi fått på Strömsholm. Fantastisk personal som tog hand om oss och av rapporterna att döma går det ingen nöd på Rom där, han gullar med personalen och uppför sig exemplariskt. Förutom att han morrade till en veterinär idag, men det ser jag som ett friskhetstecken ;-)

Det är otroligt många som engagerat sig i honom och oss och det känns jätteskönt med alla hållna tummar och tassar och all peppning som kommer från när och fjärran. Snälla, släpp inte tummarna ännu om ni håller dem - det är inte riktigt över ännu...

söndag, november 10, 2013

lite annat att tänka på

Idag hade jag och Heléne planerat att åka till Bråfors. Framförallt för att träna ungdomarna och främst Four skulle få träffa på lite trögare får som han var tvungen att jobba på.
Hussen skulle vara hemma så Rom hade uppsikt/sällskap så jag bestämde mig för att ta chansen till lite egen tid till Four. Det kunde vara nyttigt för honom att åka på utflykt själv och jag behövde tänka på något annat än hur Rom mår.

Sagt och gjort. ingen kamera var med så det blev bara ett par mobilbilder. Här är det Heléne och Jovi som tränar ränna. Eller om det mest är Heléne som tränar? ;-)

 
Usch, jag saknade att träna Rom :-( jag såg så många roliga övningar som han hade kunnat få prova på, markerna i Bråfors är utmanande och går att göra mycket roligt av men nu gällde det att göra bästa möjliga av dem för Four.
 
Till en början var han stimmig och ofokuserad och baggarna sprang. Man kan ana ett visst samband där men det var svårt att övertyga unge mannen om att lugna sig eftersom fåren inte gjorde det förrän han varvat ner och så länge de sprang så... sprang han ;-)
Nåja, till slut hittade vi lite lugn och fokus och han föste på ganska bra. Andra vändan gick vi bara en "lång" promenad där han inte skulle tänka "runda/stoppa" men för övrigt fick promenaden hamna där den hamnade. Början och slutet var riktigt bra, i mitten tappade han fokus en stund. Heléne hade filmat en stund där i mitten och det var väldigt, väldigt nyttigt att se. Matten måste ha trampat i sirap eller något, eftersom hon går så extremt långsamt och blir efter trots att hund och får skrittar...
 
Jovi tränade hämt och tog sig riktigt bra. Kul att se att det går att styra henne nu utan att hon segar ihop. Gemma tränade flanker och hon surade ihop en stund, men skam den som ger sig. Efter ett maratonpass tror jag bestämt att matten hade fått gehör för sina idéer, även om det var svårt, svårt även sedan. Den hunden går alldeles fantastiskt fint med djur, men det vore ju bra om det gick att svänga också ;-)
 
Rom då? Ja han var ju kvar hemma. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom mer än att han inte är frisk. Däremot är han piggare och gladare och inte riktigt så vinglig/stapplig även om fram- och bakände inte är riktigt synkade alla gånger. Han kissar inte så länge nu och dricker inte onormalt, så det måste väl ses som ett framsteg. Men juste är han inte heller...
 
Igår eftermiddag var vi till Ica-lagret i Borlänge på studiebesök. Jag har ju en bror och en systerson som jobbar där och igår var det visning av den ganska imponerande anläggningen. Mest imponerad var Linn, som hittade en truck som hon kunde "provköra"...
 
 
 

lördag, november 09, 2013

Chock-Dieten slut

Nu är Rom färdigbehandlad för stunden. Igår kväll fick han äta lite och från och med idag ska han äta som vanligt, dock ett annat foder som är skonsamt för njurarna. Om ungefär en månad tar vi nya prover på njurvärdena och fram tills dess är det fritt fram att ringa veterinär Sören oavsett om det är helg eller kväll, om det dyker upp komplikationer. Sååå skönt att ha en sådan veterinär i ryggen...

Rom är i alla fall hungrig igen. Äter lite långsamt tycker jag men det kanske berodde på att de första två målen innehöll även ris och det verkade han sortera bort det mesta. Hundmat var godare... Magen har inte kommit igång ännu men jag hoppas och tror att den är ok nu. Han kissar fortfarande läääänge och mycket, men jag vet inte om jag kan förvänta mig att det ska vara bra på några dagar. Han ska ju äta specialmaten i en månad först och främst så det kanske är att vara otålig att tro att det ska vara bättre?

Han hänger med de andra och gör en del lekinviter, passar på katterna i köket och hämtar en leksak när det vankas mat. Men - och det går inte att bortse från - över alltihop det här hänger min obehagliga känsla att han inte är sig lik och hur mår han egentligen? Jag försöker intala mig att jag ska ha tålamod, men när det gäller hundarna och deras hälsa är det dåligt med den varan.

torsdag, november 07, 2013

Chock-diet Dag 2

Dagens rapport från veterinären och hans personal: Fantastiskt snäll och trevlig hund, cool, sköter sig fint, bryr sig inte om andra hundar och gillar inte när personalen nyser.
Som hemma alltså ;-)
Han förstår när det är dags att lägga på charmen

Jag ser ingen förändring i hur han mår, något lite piggare idag kanske. Sover mycket, försöker styra upp att de andra inte bråkar för intensivt, passar på någon katt ibland och har intresserat sig för mat nu på eftermiddagen (vädrade efter matskålarna och spejade intresserat i kylskåpet).

Ny rapport i morgon. Då är det tänkt att dieten är slut och istället ska han få börja äta lite smått. Men först ytterligare en dag på dagis.

onsdag, november 06, 2013

Chock-diet dag ett av tre

Så var Roms chock-diet (som kvällstidningarna skulle kalla den) igång. Ingen mat, inget att äta över huvud taget och inget vatten. Bara antibiotika och dropp. Jag lämnade in honom i morse och hämtade honom i eftermiddags och blev inte helt överraskad när de sade att han skött sig helt exemplariskt. Hoppas han viftar på svansen åt dem i morgon bitti också, när det är dags för dag två.

Direkt efter dagishämtningen åkte jag till vårdcentralen. Den matvägrande hunden lyckades ju bita mig i fingret igår när jag skulle ge honom en bit falukorv. Det var alltså innan faste-domen. Jag drog åt ett plåster hårt som tusan så att det skulle sluta blöda och tänkte inte så mycket mer på det förrän kollegorna började påminna mig om infektionsrisk och stelkramp. Det där stelkrampsskyddet var det visst länge sedan jag fyllde på... Ringde vårdcentralen och de ville gärna se såret - och ge stelkrampsvaccin. Fingret fick godkänt, även om det är lite svullet. Jag får hålla koll på det men slapp i alla fall antibiotika - alltid något ;-)

I-landsproblemet är väl att det är svårt att skriva på ett normalt tangentbord med ett förband på fingret så i morgon blir det vanligt plåster igen...

tisdag, november 05, 2013

Dagpatient

Igår var Rom till veterinär Sören och idag på eftermiddagen fick vi alla provsvar. Det visade sig att han har förhöjda njurvärden och något förhöjda värden från bukspottkörteln. Naturligtvis vet vi inte vad den bakomliggande orsaken är men nu finns det i alla fall något att behandla mot.
Så i morgon bitti åker vi till veterinären igen och lämnar in den lilla dagpatienten. Onsdag - fredag den här veckan ska han få antibiotika och dropp. Tarmarna ska totalvila vilket innebär att han inte ens får dricka vatten utan dropp och antibiotika är allt han ska ha. På kvällarna får han komma hem och sedan gäller det bara att ha koll på allt ätbart och ta bort vattenskålen när han är inne. Jisses, då gäller det att vara skärpt. Tur att det bara är tre dagar...
Sedan blir det dietfoder som är skonsamt för njurarna och nya prover om ungefär en månad. Jag får väl intervjua Sören bättre i morgon, men det var i alla fall vad han sade på telefon.

Skrutt-Rom! Undrar just om du petat i dig något giftigt eller om det är någon inflammation eller något annat som belastar njurarna?

Åååh vad jag hoppas att det här går vägen så att vi snart kan vara ute och ha kul igen...





söndag, november 03, 2013

inte roligt

Rom mår inte bra :-( Förutom hältan har han varit hängig sedan i torsdags kväll. Eller, han var dålig i magen i torsdags kväll men det var först fredag kväll och framförallt under lördagen som jag såg att han var påverkad. Att han är dålig i magen är inget konstigt, det är han ibland efter att ha hittat något att äta, men att han matvägrar är en helt annan sak. Det är verkligen inte likt honom.
Inte ens dietfodret på burk som annars är rena festmåltiden passar. Idag har han fått lite rå älgfärs och en matsked kokt ris och se, det passade. Dessutom har jag blandat vätskeersättning som jag petar i honom. Han är lite slingig och verkar svag i bakänden. I morgon bitti ringer jag veterinär Sören om han inte är markant bättre, för det här behöver kollas upp.

Roligare är det med lill-prinsen. Four blev sju månader igår och firade med att vara pausunderhållning när Caroline och Nelly var här och tränade. Idag var vi ut en kort vända igen och nu var kameran med.
Drygt 13 kg pekar vågen på nu och han börjar få lite stil på kroppen.



 
 
 



Här var det en bestämd uppsyn, minsann ;-)


Kan till och med se lite fräck ut ibland :-)

onsdag, oktober 30, 2013

ler fånigt

Jobbade hemifrån idag och hann ut med Four en sväng innan mörkret. Jag behövde kolla öronnummer på baggen som ska flytta till nya brudar i morgon. Då kommer också vår nye bagge, det ska bli spännande att se vad han är för en. Sedan blir det sortering av tackor och lite sådant pyssel.

Four ja... Han gör mig glad! Rackarns vad det händer mycket i hans utveckling nu. Coachen skulle troligen få dåndimpen, men det går liksom inte att låta bli att le lite fånigt :-)

Och så var det pappsen. Rom som i gynnsamma fall kanske ska bli pappa igen, vi får se om det går i lås. Första anhalten blir Falu Djursjukhus nästa vecka när det ska ögonlysas och tas blodprov. Nu ska han dna-testas, så att jag och eventuella tikägare vet om han är bärare eller inte av cea-genen.
Igår var vi till Maria Knutas och hon kände igenom honom, eftersom han fortfarande linkar till och från efter förra helgens totalhälta. Tack och lov var det inget allvarligt, det var en muskelskada som behöver is och vila. Koppelvila, i och för sig - men det hade nog ordinerats oavsett skadetyp ;-)
Det blir förstås ingen halloween-vallning i helgen men det hade jag redan begripit. Nu får han lite vintervila, möjligen med någon promenad på löpbandet - och sedan kör vi igång igen när han känns fräsch. We'll be back!

söndag, oktober 27, 2013

pustar

I fredags hann jag hem från jobbet så att jag hann ta ut Four en sväng innan det blev mörkt. Lina på och försöka hitta lite mer stadga och fokus. Åjovars, mycket bättre var det :-) Annars har det inte blivit något tränat alls i veckan, det har redan varit mörkt när jag kommit hem och så har jag ju den där roliga (ironisk!) ströbädden som är på väg ut.
Helgen har tillbringats i Bråfors. Igår hade vi vallhundsprov och fick se flera klubbkamrater klara provet och kan numera titulera sig Godkänd vallhund. En milstolpe förstås!
Sedan hem och göra ett nytt försök med den lille. han får väldigt korta pass så det är därför jag försöker hinna med lite fler tillfällen istället. Nu testade jag utan lina och tog med pisken ut istället. Heléne påtalade att jag var för grå när jag tränar honom och jag vet att linan gör mig grå och otydlig. Med pisken i handen tror jag att jag är tydligare. Han skötte sig fina i alla fall.
Sedan var det resultatrapportering till Vallreg och paketering av älgfärs innan jag däckade framför Så mycket bättre. Tidig kväll blev det.
Idag var det IK-1 och flera hemmahundar till start. Banan var trickig för orutinerade hundar och vi såg många hämt som inte blev som det var tänkt. Flera ekipage gjorde riktigt bra resultat men det var stor spridning i resultatlistan.
När vi var klara lånade Heléne med Gemma, jag och Four och Lennart och Loobo fåren en stund. Gemma såg riktigt fin ut och börjar hitta fina utgångar. Four fick för första gången träffa får som inte sprang av sig själva och äntligen fick han lite mer lagom gehör från fåren. Det såg inte tokigt ut alls.
Sedan blev det bråttom hem eftersom Majsan skulle få besök, resultaten skulle rapporteras in och nu har jag gjort en insats i Elitlamm. Jisses, vilket användarovänligt program det är! Men nu finns genbanksintygen klara när baggarna ska säljas. Pust!

onsdag, oktober 23, 2013

R.I.P.

 
Snårtäppans Rex
 

1998-03-05 -- 2013-10-23
 
 
Till slut kom åldern ikapp honom. Pigg, glad och mjuk i kroppen ända in i det sista, men när syn och hörsel svek och han blev allt mer beroende av Majsan tog hon det osjälviska beslutet att låta honom sluta sina dagar innan han blev sämre. Fotot är taget våren 2012, strax innan han skulle fylla 14 år och man anar något enstaka grått strå. Vilken krutgubbe han varit!
 
Fina farbror Rex som vi haft så mycket roligt med. Världens enklaste hund att passa och smälte in överallt. Nu lämnar han ett gigantiskt tomrum efter sig i Majsans liv. Hela hennes bekantskapskrets har sorg idag.
 
 
 
 


söndag, oktober 20, 2013

smolk i bägaren

idag har vi tränat med Heléne och tjejerna. Vi såg till att de mycket rörliga bagglammen blev lite mer invallade...
Först ut var Gemma. Fräck liten hund som verkligen gillar att fösa och har ett fint driv. Hittar inte riktigt rätt båge i flankerna, men är en lite jäv-l på drivflanker ;-) har dock lite svårt att släppa sista delen av flanken. Delar riktigt bra och börjar få allt bättre tålamod i jobbiga lägen.

Sedan var det Four. Han har upptäckt att det enklaste sättet att flytta de här baggarna är genom kroppsvallning. Baggarna flyttar sig nämligen självmant så han behöver bara styra och då går det utmärkt att låta benen gå där bakom, så slipper han koncentrera sig och bli alldeles trött. Är man en drummer boy så är man... Letade lite lägen där han var tvungen att plocka på lite fokus och det finns nog där om vi får pilla lite. Ser på bilderna att Heléne måste varit extremt påpasslig med kameran eftersom hon fångat alla på bild - eller så fanns det fler än dem jag såg.
Apropå bilder så hade jag ingen kamera med mig, så de här bilderna har jag fått från Heléne.



 


Sedan var det Jovis tur. Hon började mycket lååångsamt och tveksamt eftersom baggarna inte riktigt svarade som hon är van, men det dröjde inte länge förrän hon fått dem lugna. Där var det också fokus på flanker och de passade på att träna både delning och sortering. Framåt slutet hade de hittat ett arbetssätt som passade både förare, hund och får och de sorterade som de aldrig gjort annat. Där behöver bara matten ha ett system klart för sig så att det blir tydligt för hunden om hon ska stoppa eller släppa.

Sist ut var Rom. Om Jovi startade lååångsamt och tveksamt så var han lååååångsam och seg mest hela tiden. Vi kämpade (eller i alla fall jag - han kämpade mest emot för att få djuren som han ville ha dem) på innerflanker och sedan upptäckte jag att han inte alls stoppade djur i sorteringen. Där hade vi både kommunikationsproblem och lite delade åsikter ;-) men till slut tror jag att han kom på vad jag var ute efter. Och jag städade bort  en del kommandon som mest rörde till det. Vi körde också en kul övning där vi delade mot staket. Eller rättare sagt, han skulle dela mot staket med mig bakom och genom att trycka på rätt djur. En övning som han sköter galant om jag är framför fåren, men nu gällde det att han orkade hålla ihop huvudet även i spända lägen, och byta djur att trycka på när jag bad honom.
Det bästa med att han var så lååångsam var att det blev riktigt snygga och skarpa bilder av honom. Se och njut!








och under tiden studerade publiken skådespelet (förhoppningsvis lärde han sig något också)


Efter ganska många timmars träning och surr var det dags för lite vila. Efter en stund när Rom reste sig var han ordentligt halt på höger fram. Eventuellt ömmar han över en tå, jag är inte säker eftersom han inte är så mycket för att beklaga sig när jag känner igenom honom, så jag lyckas inte riktigt hitta den ömma punkten.
Riktigt surt och smolk i glädjebägaren. Det är i och för sig i stort sett slut på säsongen men jag har ju sett fram emot en massa bra träning nu i höst. Nåja, det kan ju vara snabbt övergående om vi har tur.


Igår flyttade vi Majsan, Rex och hennes bohag till hennes nya lägenhet. Nu har hon jobb ett tag att komma i ordning, men det blir nog jättebra sedan. Ingen halvtrappa, utan hiss och nyrenoverad så hon slipper stambytet som kommer i hennes gamla lägenhet. Apropå Rex så börjar han bli skröplig nu och det är nog tyvärr så att åldern börjar komma ikapp honom. Femton och ett halvt år är han och har levt ett långt och mycket lyckligt liv med Majsan. Nu får vi se vad som händer framöver om hon vill låna Zeke eller om hon ska vara utan hund när den dagen kommer. Skönt att det finns valmöjligheter i alla fall...

onsdag, oktober 16, 2013

skiftbyte

I morgon är det skiftbyte här hemma. Jag tar tåget till Stockholm för ett par dagars jobb i huvudstaden och Hussen kommer hem från skogen. Han har skjutit både en tjur och ett par kalvar så veckan har haft bra utdelning.
Nu ska han jaga på hemmaplan så dessvärre lär han inte ha någon tid att göra ett inhopp i mitt nya projekt,  ströbädd ut. Bättre sent än aldrig...
Till helgen ska Majsan förhoppningsvis flytta till sin nya lägenhet. Bara några hundra meter men renoverad och med hiss och stort badrum. Men flyttas ska det i alla fall...

Här hemma har det kommit tegel på det blivande hundhuset så nu är skalet nästan klart. Skönt att ha taket klart när SMHI hotar med snö...

måndag, oktober 14, 2013

bilder

Här kommer några bilder från KM Får som Bosse Hellsten tagit...
 
Framdrivning


Den här bilden gillar jag skarpt, trots - eller just därför att - den är oskarp. Tror att den skulle vara riktigt snygg förstorad på canvas


Föraren håller sig krampaktigt i pinnen... En fånig vana som jag vet att jag gör

Tackorna har fått vittring på hanteringen och första tackan är inte helt lättövertalad att fortsätta promenaden

- Nåja, vi går väl då

Delning, nästa tics. Vilken fånig stil ;-)

jaja

det fungerade i alla fall


lördag, oktober 12, 2013

KM Får


 
Idag var det dags för KM Får i Bråfors. Erik hade ordnat så att vi var på ett helt nytt fält, jättetrevligt med skogsdungar, bergknallar och stora stenar. KM var lite sent utlyst så många hade hunnit planera in annat men vi som var där hade trevligt, det var åtta VP-hundar, fyra IK-1hundar och två IK-2hundar. Ik2-hundarna var Zeke och Rom. Gail var anmäld men fick tyvärr förhinder, Heléne jobbade och Lennart var i Sorunda och tävlade - så då blev det bara  vi kvar...
 
Vp-klassen vanns av Ninnie och Jo, IK-1 klassen vanns av Ylva och Jaz och IK-2 blev en ganska ojämn historia ;-) Zeke gick ut först, kom först in i banan eftersom han inte såg djuren, stoppades och pilade iväg, var tight i hämtet men pinnade på runt, 10-7-18. Det var verkligen som att köra honom in the "old days"... bromsa, bromsa, styra ;-) vilket jag måste gjort bra eftersom han hade 25 på fråndrivningen, men har man haft så mycket tryck på djuren runt banan så är de inte lättdelade. Vi krånglade länge, tappade en tacka ner mot hanteringen som han backade uppför backen, fortsatte krångla och fick en lucka men tappade dem till hanteringen.
Snabbt hundbyte till Rom, tänkte skicka höger men han såg inte djuren så jag bytte sida och skickade vänster så att jag skulle se honom och kunna styra om han inte hittade. Han hittade dem och gjorde ett jättefint hämt som belönades med 50 poäng :-) hade en fin fråndrivning där vi tappade ner dem lite långt efter att ha träffat crossgrinden, såg till att ha dem lösa och lugna in i delningen men det krånglade i alla fall, delade och petade in dem i öppna fållan. Därmed vann Rom men med de poängen behöver vi inte känna att det var någon "turseger". 91 poäng hade han.
 
Här kommer en bild av vinnarna, ärligt stulen från Ninnie Lindvalls facebooksida.
 
 


När jag kom hem tyckte jag att det var dags för Four att göra något mer strukturerat så vi tog med oss nya, långa linan ner till 25:an och provade lite. De där rackarns bagglammen är inte enkla att ha med att göra så det tog en stund innan vi fått dem lugna och hanterbara, men sedan skötte han sig faktiskt alldeles väldigt bra. Jag erkänner att jag log fånigt åt honom idag :-)

söndag, oktober 06, 2013

instruktörshelg

Båda dagarna i helgen har vi tillbringat hos Heléne med (de flesta av) SDV:s instruktörer. Igår med inbjudna elever som vi gnuggade och pratade ihop oss om - och med. Det var så roligt att de inbjudna eleverna verkligen bjöd på sig själva. Det var öppna och bra diskussioner hela dagen. Vem som helst fattar ju att det inte är så bara att gå ut och köra hund när en trojka, likt Idoljuryn, står på rad och detaljgranskar varje move man gör. Men de fixade det och ställde upp på våra idéer med öppet sinne. Tack för det, ni som var med!
Idag var det instruktörernas egna hundar som skulle trimmas igenom. Naturligtvis med feedback och diskussioner. Idag var det Ninnie, Lennart, Heléne och jag som körde hundar och Sarah var också med på åskådarplats - och i diskussionerna. Bra blev det och roligt att se en del hundar som jag inte sett på länge, eller inte alls. Mina egna är jag nöjd med. Rom tränade framdrivningar i drag och nu börjar jag känna mig mer trygg med dem så nu är det dags att ta tag i en del andra saker. Stora innerflanker (har du hört den förut?) till exempel. Lille Four fick två korta pass i tolvgrindarsfållan och där händer det saker. Jag blir helt svettig och tycker att hans korta ben går som trumpinnar, men när jag tittade på filmsnuttarna som Sarah hjälpte mig filma ser det inte så tokigt ut. Han är tänd, kan man säga. Tack för hjälpen, Sarah!

Hela helgen har präglats av toppenservice. Mat och fika från frukost till eftermiddagsfika - det ena godare än det andra. Heléne har överträffat sig själv med markservicen, men jag saknade henne ibland ute i hagen. Syftet var ju gott eftersom hon bara avvek för att fixa mat och fika, men ändå.

Nästa helg är det KM. Tyvärr blir det inget KM Nöt på grund av för få anmälningar :-( jag och Erik bestämde att vi vann varsin klass eftersom han var ensam anmäld till NN-1 och jag till NN-2 ;-) Nåja, fårtävlingarna blir av i alla fall.

onsdag, oktober 02, 2013

Ett halvår

har gått sedan den där dagen när det började trilla in sms tidigt på morgonen om att Phee valpade. När jag pratade med Petra på förmiddagen hade hon fem små "kattungar" i valplådan, lite tidigt födda men pigga och fina. På eftermiddagen kom ett nytt sms, då var de sex stycken och det fanns plötsligt två hanar att välja på. Så efterlängtade de var!

Four och jag fattade tycke för varann tidigt och jag gillar verkligen den här figuren. Han har en käck attityd till tillvaron och låter inte småsaker bekymra sig.

Idag är träningsfållan så gott som klar, det saknas några märlor och så ska det upp grindar, men sedan kan vi börja träna lite mer strukturerat. Det är fortfarande för tidigt att verkligen träna men i fållan kan vi i alla fall börja bekanta oss lite mer ordnat med får och han kan få börja läsa av hur han påverkar dem. Spännande ska det bli! han är fortfarande ett väldigt oskrivet kort och har varit hos djur bara ett fåtal gånger, men det beror mest på att jag inte haft några bra träningsmöjligheter. Vilket troligen bara varit bra :-)

Idag väger han in på 11,9 kg. Lagom format tycker jag. Pappa Rom vägde runt 14 kg när han var ett halvår, så det mesta tyder på att det här blir en lite mindre variant.



Här var han ännu mindre. Gullig typ!