För Four började 2018 ganska bra. Han gick fint på försommaren och kvalade in till kvarts-SM i sista tävlingarna. I Gottsätter som vi hade sådana problem 2017 var vi bara med en dag men då kom vi femma trots att jag styrde mot fel grind... Kvarts-SM gick utanför Piteå och jag och Ninnie gjorde sällskap dit.
Där gick Four fint utan att vi riktigt fick till det. 88 och 85 poäng var i alla fall jämnt och när dagarna summerades så kom vi 18:e totalt. Eftersom det kom några återbud från norra kvarts-SM så betydde det att vi fick starta i SM i Skåne! Tjoho!
Väl i Skåne gjorde vi säsongens i särklass sämsta tävling. Men vi var där och framförallt insåg jag att jag måste kunna köra honom på ett annat sätt.
Så operation "Tänk om på matten och broms på hunden" inleddes. Det visade sig snabbt vara ett fungerande koncept och vi avslutade säsongen med en fantastiskt fin runda i Möklinta där jag lyckades köra bort en pallplacering med att missa en grind och försöka rädda den, med vända djur som resultat. Vi tappade elva poäng på den drivningen och nästan alla på den grinden. Ändå slutade vi fyra på 87 poäng... Men känslan var skön att ha med sig in i vintervilan. Nu har vi nio poäng i rankingperioden och jag hoppas förstås att vi kan skaffa några fler, så att det blir kvarts-SM även 2019.
Även om vi inte presterade så bra på SM så shoppade jag så att försäljaren tog kort på kunden... jag hittade bilden på https://cbruggmann.se/2018/09/20/3-milstolpar-forenades-3-i-helgen/
Nöt-säsongen blev kort. Vi åkte till Askersund men där bröt jag eftersom han inte alls orkade med tunga djur och värmen. Sedan åkte vi till Knutby och kom tvåa och åtta. Men det räckte inte till SM och vi har egentligen inte där att göra heller. Men jag har nog tänkt att ge det ett försök till 2019. På djur som passar honom är han ingen tokig nöthund, men han är inte alls tillräckligt rutinerad för att ha något att hämta på tunga djur. Han träffar inte sådana så ofta ;-)
Top då? Hans utvecklingskurva har inte alls varit så brant som jag önskade mig. Naturligtvis beror det delvis på att förra vintern var mycket snörik, och vi hade inte så bra träningsmöjligheter. Sedan kom sommaren som var tokvarm och torr och det har nog aldrig varit en sommar med så lite träning för min del. Inte undra på att Top inte levererade som jag önskade. Till saken hör ju att han är en hund som kräver rätt mycket träning. Vi har fortfarande väldigt mycket att jobba med. Till exempel så har vi fortfarande inte samma åsikt om höger och vänster. Eller, ibland går det riktigt skapligt men ibland är det verkligen som vi aldrig tränat över huvud taget...
Nåja, han debuterade i augusti - inte alls klar och väldigt spänd. Sedan testade vi i Högbo Bruk i september och det var väldigt mycket bättre även om hämtet och styrningen fortfarande hade en del att önska. I oktober gjorde vi VP med ett halvdant hämt, jättefin ränna, fösning, drivning och fålla men stora problem att dela eftersom jag behövde ha väldigt lugn lucka och det är inte så lätt med Bråforsfåren och en orutinerad hund. Nåja, vi fick stämpeln i stamtavlan och kunde checka av den milstolpen i alla fall. Sedan gjorde vi en IK-1 till i november där han i alla fall gjorde alla moment men där jag verkligen fick anstränga mig för att nå honom. Ja, jösses, där finns det kvar att jobba med. Just nu är han mjuk och hörsam i träning men vi kör fortfarande ordentligt i diket ibland när han bara gör som han tror och helt glömmer lyssna.
Målet med honom för 2019 är stabila IK-1rundor och så hoppas jag att vi kan kliva upp i IK-2 till hösten. Även om det känns avlägset just nu.
Och så kom Rae.
Hade inte Rom varit på väg att bli blind skulle jag väntat något år med valp men han gick ju inte riktigt att motstå...
Rom ja...
I slutet av oktober var det dags att släppa taget. Hans syn försämrades långsamt men där i oktober blev det allt mer uppenbart att han började bli besvärad. Fram tills dess tror jag att han inte förstod hur dåligt han såg, men där och då började det märkas även i vardagen. Min vackra kloka hjälpreda var värd det bästa och då fanns det bara en sak kvar jag kunde göra för honom. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att han skulle ha ett bra liv och vi fick många år på övertid, först efter den dramatiska Addisonkrisen, arytmin på hjärtat och sedan retinopatin. Jag visste ju att den där dagen skulle komma och jag bävade verkligen för den. Märkligt nog så gick det bättre än väntat när det väl var gjort. Jag saknar honom förstås, men med massor av värme i hjärtat. Jag är så tacksam för allt han gjorde för mig och att vi fick tio år.
Jag är också ohyggligt tacksam för att jag hittade till vännerna på Vettris i Falun som hjälpte oss igenom hela vår Addisonresa. Det var skönt att hans favoritsköterska var den som gjorde oss sällskap när det var dags att säga hej då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar