Sammanfattning

Så... hur blev nu 2014? vad hade vi för planer och vad blev det av dem?

Inför 2014 var läget ganska osäkert. Rom hade precis fått börja jobba och vi höll på att ställa in hans medicin, med Four fanns det förhoppningar om ett VP och kanske någon IK-1 under hösten. Jag hade ambitioner att hjälpa kamraten att göra Jovi till en stabil IK-2 hund och Gemma förväntades göra en riktigt fin IK-1 säsong.
Aldrig hade jag kunnat ana hur tråkigt det var att sitta hemma och uggla när tävlingssäsongen drog igång, så med en liten Four som hanterade djur väl men inte kunde höger- och vänsterkommandon äntrade vi tävlingsbanan redan i juli. Ett VP där matten bröt vid Fålla ut och ett par IK-1 där han faktiskt gjorde väldigt många bra saker i svåra förhållanden och fick ett par placeringar med sig hem.
Four hade varit halt med ett sår på trampdynan innan tävlingarna och direkt efter visade det sig att det var värre än så när han bröt loss hela klon. Vila ordinerades och han läkte lagom till nästa IK-1 i Heby som var ännu svårare. Även där fick vi med oss en placering dag två och vi hann gå en nötkurs för Vickan innan det var dags igen. jag anmälde till tävling och vårt eget VP i Nås.
Då var det dags för nästa klo

och så fick vi stryka oss.
Tån läkte, vi åkte på kurs, Four gick riktigt fint och växte massor. Sedan satt han så här

Tån var inte alls läkt och ny penicillinkur och nya strukna VP (två stycken om jag inte missminner mig)
I slutet av oktober röntgades tån och han fick ok-stämpel i rumpan. Tån var läkt och äntligen kunde jag sätta igång honom. Då blev jag sjuk. Jag som aldrig brukar bli däckad var hemma från jobbet en hel vecka. Det har inte hänt sedan Tim fjording gav mig hjärnskakning för typ tio år sedan...
och snipp, snapp, snut så var den säsongen slut. Något godkänt VP har det alltså inte blivit, men resultat långt över förväntan i IK-1 och allt tyder på att lillskrutt är klar för unghundscupen nästa år. Hoppsan!

Rom då? I våras fick han magsjuka och den slutade på Strömsholm. Då trodde jag verkligen att han skulle dö. Vilken skräckfärd det var ner - tre gånger stannade jag och kollade om han levde. Uttorkad, medtagen, för dåligt kortisonkompenserad och helt utslagen var han när jag bar in honom mitt i natten. Han visade sig ha stabila natrium/kaliumvärden och var pigg som en mört igen dagen därpå. När nästa magsjuka kom på höstkanten var jag bättre beredd men inte tillräckligt och vi hamnade på Falu djursjukhus och han vätskades upp och jag kunde ta med honom hem. När magsjukan tog om på honom lyckades vi häva den själva - här lär vi oss den hårda vägen...
Hela året har vi med allt glesare intervaller varit besökare på

och jag är så himla tacksam över att ha hittat dem. Trygga, kloka och förutseende har de lotsat oss igenom det här första året med Addisons sjukdom och nu känns det äntligen som vi har koll på läget. jag vet att hans värden är stabila även om det händer något annat och jag vet på ett ungefär när det behövs extra kortison. Framförallt är det när han följer med på tävling/kurs och inte får jobba, all förväntan blir en belastning och då mår han bättre med lite extra kortison. Annars klarar vi oss med futtiga 0,25 tablett om dagen förutom Florinef förstås.

Annars har Rom mått bra, han har jobbat mer än någonsin eftersom Zeke inte alls varit fräsch. I höstas blev Zeke akut dålig och det visade sig att han har spondylos i ryggen. Till vardags mår han bra, han har haft några skov med inflammation och smärta, men nu vet jag ju vad det är och kan behandla honom därefter. Sjukpensionerad är han i alla fall.

Angående förhoppningarna om kamratens hundar kan jag bara konstatera att Jovi inte blivit någon IK-2 och inget tyder på att hon kommer bli det heller. Däremot har hon och den korädda matten testat nötvallning och det skulle kunna vara en kommande karriär för Jossan. Om matten vill, vågar och kan. Gemma däremot hoppade nästan över IK-1, några tävlingar gjorde hon med några fina resultat, sedan flyttade de raskt över till IK-2. Som hon inte var riktigt klar för men det lovar jag att hon är när tävlingarna drar igång 2015. Nu har hon ju dessutom fått en ofrivillig vila med det världsäckliga sår hon fick som gjorde att hela benet blev ett öppet och mycket bakteriefyllt sår. Men nu är hon på g igen!

Så inför 2015 hoppas vi att Gemma etablerar sig i IK-2, att Lennarts hundar visar framfötterna och för Fours del så är den optimistiska planen att göra någon IK-2 innan unghundscupen. Vi ska ju till Skottland i maj så jag hoppas komma hem med en hund som lärt sig massor - och så hoppas jag att han håller kolla på sina tassar och klor nu...