Plötsligt händer det!

Vilken helg vi haft - vilket äventyr!
Första utmaningen var att få plats med passagerarna i bilen. Vickan med sin gipsade fot och önskat högläge, Frida, packning inkl stolar och en del andra skrymmande saker och två hundar skulle in i bilen. Som redan innehöll mig, Rom och vår packning...Men finns det hjärterum så... Utan större problem knölade vi in oss, den som hade synpunkter på arrangemanget var möjligen Rom som inte alls var imponerad av att sitta på golvet fram. Framförallt inte när Frida som i det skedet betraktades som en inkräktare satt alldeles för nära... Bra träning för den lille tramspellen ;-)

Vi kom fram till stugan i Åtvidaberg som vi delade med Petra. Fnittrade lite och lade oss tidigt.

På lördagen var det äntligen dags. SM i Nötvallning! Äntligen var jag där! Förra året var ju Zeke första reserv, men nu var vi med på riktigt, dock var det Rom den här gången. Åtta fina kvigor i grupperna och vi hade startnummer 14. Konstigt nog var jag inte särskilt nervös. Rom gjorde ett bra hämt men resten av rundan var seg och trög. Jag är ganska säker på att vi var på linjen - jag hade ju all tid i världen att styra när det gick så långsamt ;-) och vi gjorde hela banan (även om jag skyndade mig som bara den på slutet för att tiden inte skulle ta slut). Dock var jag helt säker på att det var för många stopp och att vi var utanför finalen. I samband med min runda slutade sekretariatet att sätta upp fler resultat så när det var dags för prisutdelning visste vi fortfarande inte vilka sju av tjugo som kvalificerat sig till finalen. Frida var fram och tjuvkikade och kom tillbaka och sade att jag var sjua, men jag kunde inte tro det. När de ropade upp oss finalister trodde jag inte mina öron när vi var sjua - med en ynka poäng tillgodo var vi i final! Herrejäklars så roligt!

På kvällen var det traditionsenlig SM-middag men den var klar tidigt och vi återvände till baslägret vid stugan. Surrade lite och förfasades över hur finalbanan skulle se ut ;-)
Vickan med sin brutna fot stod för årets bragd och kom nia och tia med sina två hundar. två och fyra poäng från finalen, trots sitt handikapp. Kanske var det tur för den fortsatta läkningen att det inte blev någon finalplats för henne... Petra och fina lilla Phee däremot imponerade igen och var tvåa i kvalet och förstås finalklara. Det var därmed ganska god stämning i stugan :-)

Finalen ja.... Det tog tid innan veterinärbesiktningen var klar och vi äntligen kom igång. Det visade sig att det berodde på att en hel del av kvigorna hade börjat hosta och i en hast fick de ändra från 2 x 8 djur i flockarna till 2 x 5 djur. Det gjorde mig inte besviken precis. Jag var mer orolig för en fråndrivning med 16 djur och hur tungt det skulle bli, än om vi skulle klara dubbelhämt och sortering som vi aldrig gjort tävlingsmässigt ;-)
Som nummer fem av sju var det vår tur. Inte nervös i dag heller?! Första hämtet var till höger och Rom var onödigt vid men hade full koll och kom upp på rätt ställe. Lite pärlband i framdrivningen men han var med på noterna och jobbade bra. När jag vände honom för dubbelhämtet tog jag upp honom lite för långt på sidan, visslade "look back" och sedan vänster. Han vände klockrent och drog iväg men jag såg direkt att han inte hade en susning om var djuren var - han letade på väg ut. När han började söka sig inåt stoppade jag och försökte vänta tills han tittade åt rätt håll, skickade vänster igen och nu såg han dem. Full pott på upptag och framdrivning nr 2 :-) Fråndrivningen hade en del stopp men var tight på linjen, drivningen ner till fållan började bli tung och när kvigorna var inne var min plan att dela/sortera inne i fållan och ta ut de märkta djuren i samlad trupp. Om det inte fungerade var plan B att sortera ett och ett djur och släppa ut dem. Plan A fungerade utmärkt och efter ett par minuter där Rom fick vila mesta tiden kunde vi ta ut våra fem märkta djur. Drivning, delning, drivning och lastning kvar... Nu var Rom trött! Med lite trixande och ett och annat onödigt tjuvnyp från hunden fick vi dem till transporten, lastade med gemensamma krafter och stängde grinden. Vi var igenom en finalbana och vi hade klarat alla moment! Tjoho!
Nu var bara frågan hur långt det räckte? Jag hade absolut ingen aning och de i publiken som hade sett alla rundor visste inte heller... Det var dolda resultat så vi hade ingen som helst aning.

När det var dags för prisutdelning började de med nummer sju och fortsatte framåt. Vi var inte nummer sju - och inte nummer sex... Framåt nummer fyra började jag undra om de glömt oss på något sätt och när de ropade upp att Carina och Josh var trea - och det bara var jag och Marie kvar, fattade jag ingenting! När de ropade upp oss som silvermedaljörer var jag bara lycklig :-) undrar om de någonsin sett en så glad tvåa? Det hade bara blivit för mycket om vi hade vunnit, att Marie som kämpat länge för det här fick vinna gjorde mig absolut ingenting. Vilken debut, va? För att riktigt ta ut allt det goda belönades vi för bästa hämt i finalen :-)

Så... Vilket flyt vi haft i helgen! Det känns som tio års samlat oflyt plötsligt jämnade ut sig. Min orutinerade hobbyvallare stod där på prispallen i sitt första SM. Finaste, bästa Rom Raring som tog med mig på den här resan. Det känns fantastiskt bra att vi kan leverera när det verkligen gäller - det är en känsla som jag hoppas kunna få användning av senare i vår karriär... Det känns också otroligt bra att gå från en finalbana med känslan att vi gjort vårt allra bästa. Jag höll ihop och körde hund klokt - som jag hade tänkt och Rom skötte sin del av arbetet.

Vilka gratulationer som trillat in efteråt! Det känns som jag vunnit VM eller nåt ;-) massor av hejarop både på facebook, mail, telefon och sms. Det kändes rätt bra att kunna skicka ett mms till supporterklubben med bild på en silvermedalj och ett silver-hundhalsband :-) Tusen tack till alla er som gratulerat, det känns helt fantastiskt :-)
Igår kom Heléne  hit och överlämnade blommor, godis och fina kort. Det var verkligen uppskattat.

Här kommer några ego-bilder. Det finns fler så jag återkommer med bilder på kamrater och andra fina hundar ;-) Tusen tack till Rikard som fotade flitigt med min kamera och Frida som filmade. Det är så himla kul att ha kvar!

Dock ska först nämnas att Marie och Hugo vann :-) Vilket genrep vi måste haft när vi tränade förra tisdagen. Fyra kom Petra med fina lilla Phee. En snabb liten råtta som fortfarande är mycket ung. Det ska bli intressant att se vad det blir av dem. Dubbelhämtet kostade dem många poäng så jag vet en som kommer att sätta det klockrent nästa år :-) Vickan var precis utanför finalen och Carin var föråkare på finalen med Phees syster Taff - de visade liksom vägen med att göra en toppenrunda.

 

Startklara. En härlig känsla! 

 

Början på fråndrivningen. Mycket koncentrerad eller överdrivet eye? På föraren alltså ;-)

 

In med dem i fållan!

 sortering pågår!

 bara lastningen kvar...

 och sist en härlig bild som Camilla Karlsson tagit... Vilken häftig känsla!