Samma dag som Rom fick sin diagnos var det en annan hund som kom till Strömsholm - också med Addisonkris. De skrevs ut samma dag och allt det här fick jag veta via den facebookgrupp som finns för oss med Addisonhundar. En guldgruva för oss "nya" eftersom där finns otroligt mycket klokskap, erfarenhet och framförallt en otrolig vilja att hjälpa varandra. Där hittade jag den andra hunden som på något sätt kändes som Roms Addisonsyster.
I helgen fick jag veta att den andra hunden är avlivad efter ytterligare en kris. Smack! så var ångesten tillbaka. Ska jag nu inte kunna lita på att han mår bra? Då kommer jag att bli galen...
Jo, jag visste att det finns en risk för nya kriser men någonstans hade jag invaggat mig i en säkerhet att så länge elektrolyterna är ok och han verkar må bra så är det ingen fara.
Nu visade det sig att den andra hunden varit hängig några dagar men jag har också hört (läst) om nydiagnosticerade hundar som blivit överlyckliga över något och fallit död ner.
Jag har i alla fall bestämt mig för att han ska hänga med som vanligt till vardags och han kommer att flytta djur och tränas lätt när jag känner för det. Han ska leva så "som vanligt" det går men naturligtvis ska jag förskona honom från stress och hård ansträngning ytterligare ett tag. Annars har ju vår karensvecka tagit slut så för hjärtats skull är det fritt fram att springa som vanligt nu. Men gissa om jag kommer vara ännu mer lyhörd och uppmärksam på de små signaler som kan komma om han plötsligt blir sämre. Så skönt att han står under täta kontroller nu så att vi har koll på elektrolyterna och jag får en chans att prata med veterinären om sådant som dykt upp. Men tro mig, jag har inte gett upp hoppet om att få tillbaka honom i full arbetskapacitet. Jag har bara insett att vägen dit är lite längre än jag trodde.
Igår hamnade han i ett skarpt läge när jag skulle kolla av honom på ungtackorna. Plötsligt fick jag se en som gick för sig själv, eller rättare sagt snurrade runt - runt. Övertygad om att vi hade fått vårt första listeriosfall fångade jag in henne och konstaterade att huvudet var helt låst bakåt. Försökte räta upp henne och upptäckte att hon fastnat med en ull-tuss mellan tänderna och den satt som berget. Ryckte bort den och vips, så var hon frisk. Dock var hon ganska medtagen så jag bestämde mig för att ta in hela gänget någon timme så att hon fick vila lite och då såg jag även att hon kunde äta obehindrat. Rom fick alltså istället för att flytta runt dem lite lotsa dem över årets värsta isgata in till stallet. Det skötte han galant och det var bara ett par tackor som kanade omkring. Själv stod jag också på öronen - det var verkligen vidrigt halt trots att Hussen sandat ordentligt kvällen innan.
Det gick bra med tackan och Rom lotsade ut dem igen efter depåstopp med mat, vatten och vila.
Nu till något mycket roligare.
Four till exempel:-)
Så här såg han ut efter ett kort pass med tackorna idag.
Trött kille! men matten var riktigt nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar