måndag, januari 14, 2019

Rae 7 månader

Lakritstrollet och hans fladdermussyskon är 7 månader och då kan det se ut så här

Det är Ewa som filmat oss

söndag, januari 13, 2019

Träningshelg

Förra helgen åkte vi på träningsläger, jag och alla hundarna. Det där med att åka med "alla hundarna" var lite speciellt, Hussen upptäckte plötsligt att det var väldigt tomt och tyst när ingen hund var hemma. Först hade han ju alltid Scott Drever hemma och på senare år har Rom varit hemma för det mesta, men nu åkte vi allihop.
Vi åkte till Anita som hade nästan barmark till skillnad från isgatan hos oss. Bra träning i två dagar och massor av surr och god mat, vilken batteriladdare det var. Trots det var jag sjukt trött när jag åkte hem, det gick inte utan ett kaffestopp och ett sträcka-på-armarochben-och-andas-djuptstopp

Rae fick ett pass i 25:an och ett pass ute. Han tänder allt mer nu men visar en hel del fint. Jag tror att vi kommer att få mycket roligt med våra fladdermus-ungar. Den här snygga bilden tog jag när han spanade in syrrans vallning.


Anitas MO ur samma kull har lite mer fårvana och har kommit lite längre, men de är stöpta i samma form och har mycket gemensamt.

Top och jag körde hårt. Jag och Anita pratade en del om vad som kändes fel och vi hittade ett sätt att köra honom. Jag testade lite och på söndagen gick han tre pass - alla med massor av energi och utan konflikter. Han kan faktiskt höger och vänster, det gäller bara att övertyga honom om att det kommer att fungera och att jag vet vad jag håller på med. I alla fall borde jag kunna få honom att tro det..

han gör väldigt många fina saker, så det har känts så surt att vi inte varit på samma våglängd. Nu ska det bli kul att se hur han utvecklas.

Four fick förstås också vara med. När jag och Anita pratade om mina visselsignaler sa jag uppgivet "om Four kan skilja på alla de där nyanserna, borde väl Top kunna höra att det är olika signaler"
Det känns så bra att köra honom nu. Kanske kan vi höja oss ett snäpp till på tävling i år, det känns i alla fall lovande



Nu är det bokslutstider och långa dagar på jobbet men i morgon ska vi åka till Ewa J igen, det gäller att passa på när det är helg och när underlaget tillåter.

tisdag, januari 01, 2019

Gulligt

Google hade skapat ett collage av liten Rae...

söndag, december 30, 2018

Dags att summera igen...

När jag summerade 2017 så var det året kantat av att Four varit sjuk, Rom var på väg att bli blind och Top var en annorlunda nöt att knäcka i träning.
För Four började 2018 ganska bra. Han gick fint på försommaren och kvalade in till kvarts-SM i sista tävlingarna. I Gottsätter som vi hade sådana problem 2017 var vi bara med en dag men då kom vi femma trots att jag styrde mot fel grind... Kvarts-SM gick utanför Piteå och jag och Ninnie gjorde sällskap dit.
Där gick Four fint utan att vi riktigt fick till det. 88 och 85 poäng var i alla fall jämnt och när dagarna summerades så kom vi 18:e totalt. Eftersom det kom några återbud från norra kvarts-SM så betydde det att vi fick starta i SM i Skåne! Tjoho!

Väl i Skåne gjorde vi säsongens i särklass sämsta tävling. Men vi var där och framförallt insåg jag att jag måste kunna köra honom på ett annat sätt.
Så operation "Tänk om på matten och broms på hunden" inleddes. Det visade sig snabbt vara ett fungerande koncept och vi avslutade säsongen med en fantastiskt fin runda i Möklinta där jag lyckades köra bort en pallplacering med att missa en grind och försöka rädda den, med vända djur som resultat. Vi tappade elva poäng på den drivningen och nästan alla på den grinden. Ändå slutade vi fyra på 87 poäng... Men känslan var skön att ha med sig in i vintervilan. Nu har vi nio poäng i rankingperioden och jag hoppas förstås att vi kan skaffa några fler, så att det blir kvarts-SM även 2019.
Även om vi inte presterade så bra på SM så shoppade jag så att försäljaren tog kort på kunden... jag hittade bilden på https://cbruggmann.se/2018/09/20/3-milstolpar-forenades-3-i-helgen/



Nöt-säsongen blev kort. Vi åkte till Askersund men där bröt jag eftersom han inte alls orkade med tunga djur och värmen. Sedan åkte vi till Knutby och kom tvåa och åtta. Men det räckte inte till SM och vi har egentligen inte där att göra heller. Men jag har nog tänkt att ge det ett försök till 2019. På djur som passar honom är han ingen tokig nöthund, men han är inte alls tillräckligt rutinerad för att ha något att hämta på tunga djur. Han träffar inte sådana så ofta ;-)

Top då? Hans utvecklingskurva har inte alls varit så brant som jag önskade mig. Naturligtvis beror det delvis på att förra vintern var mycket snörik, och vi hade inte så bra träningsmöjligheter. Sedan kom sommaren som var tokvarm och torr och det har nog aldrig varit en sommar med så lite träning för min del. Inte undra på att Top inte levererade som jag önskade. Till saken hör ju att han är en hund som kräver rätt mycket träning. Vi har fortfarande väldigt mycket att jobba med. Till exempel så har vi fortfarande inte samma åsikt om höger och vänster. Eller, ibland går det riktigt skapligt men ibland är det verkligen som vi aldrig tränat över huvud taget...

Nåja, han debuterade i augusti - inte alls klar och väldigt spänd. Sedan testade vi i Högbo Bruk i september och det var väldigt mycket bättre även om hämtet och styrningen fortfarande hade en del att önska. I oktober gjorde vi VP med ett halvdant hämt, jättefin ränna, fösning, drivning och fålla men stora problem att dela eftersom jag behövde ha väldigt lugn lucka och det är inte så lätt med Bråforsfåren och en orutinerad hund. Nåja, vi fick stämpeln i stamtavlan och kunde checka av den milstolpen i alla fall. Sedan gjorde vi en IK-1 till i november där han i alla fall gjorde alla moment men där jag verkligen fick anstränga mig för att nå honom. Ja, jösses, där finns det kvar att jobba med. Just nu är han mjuk och hörsam i träning men vi kör fortfarande ordentligt i diket ibland när han bara gör som han tror och helt glömmer lyssna.
Målet med honom för 2019 är stabila IK-1rundor och så hoppas jag att vi kan kliva upp i IK-2 till hösten. Även om det känns avlägset just nu.



Och så kom Rae.
Hade inte Rom varit på väg att bli blind skulle jag väntat något år med valp men han gick ju inte riktigt att motstå...





Rom ja...
I slutet av oktober var det dags att släppa taget. Hans syn försämrades långsamt men där i oktober blev det allt mer uppenbart att han började bli besvärad. Fram tills dess tror jag att han inte förstod hur dåligt han såg, men där och då började det märkas även i vardagen. Min vackra kloka hjälpreda var värd det bästa och då fanns det bara en sak kvar jag kunde göra för honom. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att han skulle ha ett bra liv och vi fick många år på övertid, först efter den dramatiska Addisonkrisen, arytmin på hjärtat och sedan retinopatin. Jag visste ju att den där dagen skulle komma och jag bävade verkligen för den. Märkligt nog så gick det bättre än väntat när det väl var gjort. Jag saknar honom förstås, men med massor av värme i hjärtat. Jag är så tacksam för allt han gjorde för mig och att vi fick tio år.
Jag är också ohyggligt tacksam för att jag hittade till vännerna på Vettris i Falun som hjälpte oss igenom hela vår Addisonresa. Det var skönt att hans favoritsköterska var den som gjorde oss sällskap när det var dags att säga hej då.


provar igen

ja, att komma igång med bloggandet verkar vara svårt. Men igår när jag testade Rae kom jag att tänka på att den där träningsdagboken skulle vara bra att ha. Så nu provar jag igen.

Sedan sist har det ju kommit ett nyförvärv till flocken. Movallarens Rae flyttade in i augusti och verkar vara en trevlig bekantskap




Jag har provat honom några gånger under hösten men han har inte varit särskilt tänd, även om det kommit mer och mer. Igår var vi hos Ewa Jakobsson och då var han riktigt på gång. Det är så häftigt när alla instinkter slår på...

Ewa filmade oss lite...

Så nu tänkte jag att jag skulle bli lite bättre på det här bloggandet så att jag kan använda bloggen som träningsdagbok

lördag, februari 03, 2018

Snööö

Det känns som det är mycket fokus på snö nu. Den här bilden är tagen för några dagar sedan, sedan töade det och så började det snöa igen. och som det har snöat... Facebook fylls  av bilder på höga snövallar och snöiga hundar.




Apropå snöiga hundar har jag också några sådana bilder. Vi överraskningsuppvaktade Anita för ett par helger sedan med en vall-weekend med mycket skratt och mat och trevligt sällskap. Självaste födelsedagsbarnet blev glad också så det var riktigt lyckat

 Barbros Des. Fin hund. Förhoppningsvis pappa till Lennarts kommande kull.


 Four.Ser knäppare ut än vanligt


 Fröya. Tops mamma. Hon går fint nu och det ska bli spännande att följa hennes tävlingar i år


Barbros LilleBill. Svensk mästare och Tops faster. Det där uppkäftiga blicken verkar vara genetisk...



De knasiga fåren ville ju inte alls bo i nya vindskyddet från början men efter lite övertalning där jag och Four fick kämpa hårt för att få dem att gå in så har de så småningom kapitulerat och nu gillar de sitt nya hus. Skönt för dem med ett fint utrymme här det snöar på alla ledder.
Hussen har plogat åt dem också så de slipper pulsa till maten.


Nu ska jag passa på att använda all den här snön till något nyttigt. En tur med fyrhjulingen på skogsvägen får det bli så att de får motionera lite.

söndag, januari 14, 2018

Testar igen då

Foton från mobilen i bloggen verkar plötsligt väldigt krångligt...

måndag, januari 01, 2018

Nytt år, nya möjligheter

Kanske blir 2018 året då jag tar upp bloggandet igen? Det har i alla fall gått trögt i år. Märkligt, med tanke på Tops unghundsträning borde jag skrivit massor - jag vet ju hur roligt det är att gå tillbaka och läsa sedan....

När jag summerade 2016 hade jag förhoppningar om att Four skulle kvala in till SM Får och SM Nöt 2017, att Rom skulle fortsätta må bra och att Top skulle få till en bra grund. Hur gick det nu med det? vilket konstigt år att summera förresten. Det känns som vi hade en riktig skitsäsong, men det var ju inte bara dåligt. Början var inte så tokig... Vi åkte på vårturné och tävlade fyra dagar, två i Breviksnäs och två i Åtvidaberg. Första dagen i Åtvidaberg kom vi minsann trea och plötsligt var vi kvalade till kvarts-SM. Andra dagen kom vi elva utan ränna så vi var liksom på gång då. Eftersom Anita vann dag två med Nora så var det glada miner på hemvägen.
I våras kollade jag också Roms syn igen och mina farhågor besinnades. Hans retinopati hade börjat även på andra ögat. Nils som kollade honom sade att det inte finns någonting att göra men att Rom inte vet hur dåligt han ser. Han svarade också på min självklara fråga - om ett år är han sannolikt helt blind. Det var ett slag i magen förstås. Addison är ingenting mot att bli blind. Den dag han inte ser kommer jag inte att kunna ha honom kvar - så det kändes verkligen som en dödsdom när vi fick det beskedet. Jag tyckte att det var konstigt att han sade att Rom inte vet att han ser dåligt, det måste han väl märka? men under året har jag förstått att han faktiskt inte vet. Ibland hör man ju om människor som plötsligt inser hur otroligt dåligt de sett när de får nya glasögon, så har Rom det men han kommer aldrig få den insikten. Ibland är han nära att springa in i saker men han ser bara förvånad ut. Var kom den där ifrån? liksom...
Eftersom Rom såg dåligt fick Four ta över ansvaret över tjurarna. Det var i och för sig bra, Four behövde verkligen härdas lite och få lite bättre självförtroende.
Sedan åkte vi till Stavby. Trångt och snabba får och svårt som tusan. Vi kom 13:e båda dagarna och jag kunde inte dela någon av dagarna.
Sedan åkte vi till Gottsätter utanför Örebro. Så svårt! Anita kom nia med bara hämtpoäng (45) då förstår ni. jag förberedde mig på att det var svårt, visslade på tok för hårt och vid crossgrinden drog jag i med ett hårt stopp som fick Four att ge sig iväg på ett dubbelhämt... Ridå! Dag två försökte jag hjälpa honom och då gjorde han ett nöt-bentag på en tacka vid första grinden och så blev vi diskade. Känslan var i alla fall något bättre. Nästa tävling var utanför Väderstad och nu var Heléne och Gemma med också. Första dagen sprang Four bort sig fullständigt och dag två tog vi oss till fållan med gemensamma krafter, men han kändes väldigt trött och seg. Någonstans här började jag få en gnagande känsla att någonting var galet...
Veckan efter var det nötpremiär i Götbrunna. Väldigt lite nötträning innan men djuren där är jättefina och borde passa Four väl. Han gjorde dagens bästa hämt, ett ok första ben och sedan kunde han inte flytta dem på krossen? jag klev av och ringde veterinären i bilen hem. Snyftande sa jag att någonting är fel, ni måste kolla upp honom!
Sedan följde diverse koller och prover. Fantastiskt fina blodvärden, inga höga vita blodkroppar, ja alla värden var bra. Förutom att han inte mådde bra. Eller rättare sagt, att han inte hade någon kraft längre...
Efter en sommar där vi provade oss fram lite testade jag honom bland annat i Hudik men insåg att något fortfarande var galet. Mitt i allt blev Gemma också hängig. Hon gick inte rent och vi spekulerade i om det kunde vara något gemensamt. Jag försökte få Four röntgad men veterinären påtalade lugnt att "han har ju inte ont i ryggen"... Det hade däremot Gemma visade det sig så nu är det bara att hålla tummarna att hon ändå kan fungera och slipper ha ont.
I slutet av sommaren hittades äntligen en förklaring till Fours ohälsa. Ilsket röda halsmandlar och adjö till kvarts-SM. Surt sa räven! Han blev pigg några dagar och sedan var de röda igen så under hösten togs de bort. Så nu ska han äntligen vara ok igen! nu återstår bara att bygga självförtroende...

Top då? Jösses, där var det drag under skorna under våren... Hård i huvudet och svår att nå var vanliga begrepp då. När jag väl hittade nyckeln och tog mig in i skallen på honom gick det desto lättare... Plötsligt var han samarbetsvillig och lättkörd. Nåja, jämförelsevis i alla fall... Nu är han 16 månader och jag inser att han borde kunna ganska mycket mer. Men han har fått en bra grund att stå på och får vi någonsin till det där med höger och vänster också så ska det nog bli vallhund av honom också. Han går fantastiskt fint med djur! han äter dyra saker också...

Annars då? Jag debuterade ju som domare också! och fick åka med på domarkonferens till Skottland. Det var väldigt bra och lärorikt. jag har dömt tre helger, alltså sex IK-1. Ganska lagom första året. I stort sett är jag nöjd och man lär sig ju hur mycket som helst!


Nästa år då?
Ja, först och främst hoppas jag att Rom kan få springa med oss ett tag till. Det är bara en tidsfråga men än så länge är han glad och omedveten om sitt handikapp.
Four ja, i år måste han ta över ansvaret här hemma. Den här gången finns ingen äldre reserv att kasta in. Annars hoppas jag förstås att vi ska hitta tillbaka till den form vi hade i våras. Då skulle kvarts-SM och nöt-SM inte vara helt orealistiskt. Men han har inte en enda poäng med sig från sjukhösten så det måste gå bra i vår.
Top ska väl ut på Ik-1. Ska han starta unghundscupen måste han göra det i år eftersom han är född i augusti. Det skulle vara så roligt att få honom dit. Vi får väl se hur det går i vår. Men kapaciteten finns där, det är jag ganska säker på.