lördag, februari 03, 2018

Snööö

Det känns som det är mycket fokus på snö nu. Den här bilden är tagen för några dagar sedan, sedan töade det och så började det snöa igen. och som det har snöat... Facebook fylls  av bilder på höga snövallar och snöiga hundar.




Apropå snöiga hundar har jag också några sådana bilder. Vi överraskningsuppvaktade Anita för ett par helger sedan med en vall-weekend med mycket skratt och mat och trevligt sällskap. Självaste födelsedagsbarnet blev glad också så det var riktigt lyckat

 Barbros Des. Fin hund. Förhoppningsvis pappa till Lennarts kommande kull.


 Four.Ser knäppare ut än vanligt


 Fröya. Tops mamma. Hon går fint nu och det ska bli spännande att följa hennes tävlingar i år


Barbros LilleBill. Svensk mästare och Tops faster. Det där uppkäftiga blicken verkar vara genetisk...



De knasiga fåren ville ju inte alls bo i nya vindskyddet från början men efter lite övertalning där jag och Four fick kämpa hårt för att få dem att gå in så har de så småningom kapitulerat och nu gillar de sitt nya hus. Skönt för dem med ett fint utrymme här det snöar på alla ledder.
Hussen har plogat åt dem också så de slipper pulsa till maten.


Nu ska jag passa på att använda all den här snön till något nyttigt. En tur med fyrhjulingen på skogsvägen får det bli så att de får motionera lite.

söndag, januari 14, 2018

Testar igen då

Foton från mobilen i bloggen verkar plötsligt väldigt krångligt...

måndag, januari 01, 2018

Nytt år, nya möjligheter

Kanske blir 2018 året då jag tar upp bloggandet igen? Det har i alla fall gått trögt i år. Märkligt, med tanke på Tops unghundsträning borde jag skrivit massor - jag vet ju hur roligt det är att gå tillbaka och läsa sedan....

När jag summerade 2016 hade jag förhoppningar om att Four skulle kvala in till SM Får och SM Nöt 2017, att Rom skulle fortsätta må bra och att Top skulle få till en bra grund. Hur gick det nu med det? vilket konstigt år att summera förresten. Det känns som vi hade en riktig skitsäsong, men det var ju inte bara dåligt. Början var inte så tokig... Vi åkte på vårturné och tävlade fyra dagar, två i Breviksnäs och två i Åtvidaberg. Första dagen i Åtvidaberg kom vi minsann trea och plötsligt var vi kvalade till kvarts-SM. Andra dagen kom vi elva utan ränna så vi var liksom på gång då. Eftersom Anita vann dag två med Nora så var det glada miner på hemvägen.
I våras kollade jag också Roms syn igen och mina farhågor besinnades. Hans retinopati hade börjat även på andra ögat. Nils som kollade honom sade att det inte finns någonting att göra men att Rom inte vet hur dåligt han ser. Han svarade också på min självklara fråga - om ett år är han sannolikt helt blind. Det var ett slag i magen förstås. Addison är ingenting mot att bli blind. Den dag han inte ser kommer jag inte att kunna ha honom kvar - så det kändes verkligen som en dödsdom när vi fick det beskedet. Jag tyckte att det var konstigt att han sade att Rom inte vet att han ser dåligt, det måste han väl märka? men under året har jag förstått att han faktiskt inte vet. Ibland hör man ju om människor som plötsligt inser hur otroligt dåligt de sett när de får nya glasögon, så har Rom det men han kommer aldrig få den insikten. Ibland är han nära att springa in i saker men han ser bara förvånad ut. Var kom den där ifrån? liksom...
Eftersom Rom såg dåligt fick Four ta över ansvaret över tjurarna. Det var i och för sig bra, Four behövde verkligen härdas lite och få lite bättre självförtroende.
Sedan åkte vi till Stavby. Trångt och snabba får och svårt som tusan. Vi kom 13:e båda dagarna och jag kunde inte dela någon av dagarna.
Sedan åkte vi till Gottsätter utanför Örebro. Så svårt! Anita kom nia med bara hämtpoäng (45) då förstår ni. jag förberedde mig på att det var svårt, visslade på tok för hårt och vid crossgrinden drog jag i med ett hårt stopp som fick Four att ge sig iväg på ett dubbelhämt... Ridå! Dag två försökte jag hjälpa honom och då gjorde han ett nöt-bentag på en tacka vid första grinden och så blev vi diskade. Känslan var i alla fall något bättre. Nästa tävling var utanför Väderstad och nu var Heléne och Gemma med också. Första dagen sprang Four bort sig fullständigt och dag två tog vi oss till fållan med gemensamma krafter, men han kändes väldigt trött och seg. Någonstans här började jag få en gnagande känsla att någonting var galet...
Veckan efter var det nötpremiär i Götbrunna. Väldigt lite nötträning innan men djuren där är jättefina och borde passa Four väl. Han gjorde dagens bästa hämt, ett ok första ben och sedan kunde han inte flytta dem på krossen? jag klev av och ringde veterinären i bilen hem. Snyftande sa jag att någonting är fel, ni måste kolla upp honom!
Sedan följde diverse koller och prover. Fantastiskt fina blodvärden, inga höga vita blodkroppar, ja alla värden var bra. Förutom att han inte mådde bra. Eller rättare sagt, att han inte hade någon kraft längre...
Efter en sommar där vi provade oss fram lite testade jag honom bland annat i Hudik men insåg att något fortfarande var galet. Mitt i allt blev Gemma också hängig. Hon gick inte rent och vi spekulerade i om det kunde vara något gemensamt. Jag försökte få Four röntgad men veterinären påtalade lugnt att "han har ju inte ont i ryggen"... Det hade däremot Gemma visade det sig så nu är det bara att hålla tummarna att hon ändå kan fungera och slipper ha ont.
I slutet av sommaren hittades äntligen en förklaring till Fours ohälsa. Ilsket röda halsmandlar och adjö till kvarts-SM. Surt sa räven! Han blev pigg några dagar och sedan var de röda igen så under hösten togs de bort. Så nu ska han äntligen vara ok igen! nu återstår bara att bygga självförtroende...

Top då? Jösses, där var det drag under skorna under våren... Hård i huvudet och svår att nå var vanliga begrepp då. När jag väl hittade nyckeln och tog mig in i skallen på honom gick det desto lättare... Plötsligt var han samarbetsvillig och lättkörd. Nåja, jämförelsevis i alla fall... Nu är han 16 månader och jag inser att han borde kunna ganska mycket mer. Men han har fått en bra grund att stå på och får vi någonsin till det där med höger och vänster också så ska det nog bli vallhund av honom också. Han går fantastiskt fint med djur! han äter dyra saker också...

Annars då? Jag debuterade ju som domare också! och fick åka med på domarkonferens till Skottland. Det var väldigt bra och lärorikt. jag har dömt tre helger, alltså sex IK-1. Ganska lagom första året. I stort sett är jag nöjd och man lär sig ju hur mycket som helst!


Nästa år då?
Ja, först och främst hoppas jag att Rom kan få springa med oss ett tag till. Det är bara en tidsfråga men än så länge är han glad och omedveten om sitt handikapp.
Four ja, i år måste han ta över ansvaret här hemma. Den här gången finns ingen äldre reserv att kasta in. Annars hoppas jag förstås att vi ska hitta tillbaka till den form vi hade i våras. Då skulle kvarts-SM och nöt-SM inte vara helt orealistiskt. Men han har inte en enda poäng med sig från sjukhösten så det måste gå bra i vår.
Top ska väl ut på Ik-1. Ska han starta unghundscupen måste han göra det i år eftersom han är född i augusti. Det skulle vara så roligt att få honom dit. Vi får väl se hur det går i vår. Men kapaciteten finns där, det är jag ganska säker på.






söndag, november 26, 2017

hur svårt kan det va´?

Hur svårt kan det vara att skriva blogginlägg?
Av frekvensen på inlägg här att döma; mycket svårt.

Hur svårt kan det vara att göra som människan säger/visslar?
Av dagens träning att döma; mycket svårt. Four är svårstyrd och märkligt ohörsam, han som alltid varit så öppen i huvudet och lätt att nå. Top har ju aldrig varit särskilt hörsam så där är det mer bekant läge. Visst lyssnar han, och visst gör han för det mesta som jag säger. Men han har ett envist drag som är väldigt ovant för matten ;-) Det där med höger och vänster har jag ju alltid svårt att lära mina hundar och Top är inget undantag...

Hur svårt kan det vara att mocka ut ströbädden i tid och göra klart bokföringen i tid och städa och...
Av det här stället att döma; mycket svårt

Hur svårt kan det vara att få in bilderna från telefonen till bloggen i datorn?
Av det här inlägget att döma; mycket svårt.
Ska se om jag kan göra något åt det nu ;-)




Ha! Det funkade ju...

lördag, september 09, 2017

sjukt

Vi har haft lite sjuktema här... Förutom Fours röda hals har matten också varit krasslig. Vi har verkligen inte fått mycket gjort den här veckan som Hussen varit borta. Idag kom han hem för en kort visit, på torsdag bär det av igen.

Jag lade upp en liten Top-film på facebook för någon vecka sedan, länk finns här. Lite roligt att ha kvar och kunna gå tillbaka till om nåt år när nästa valp är i samma ålder. Jag tränade den lille mannen häromdagen och var jättenöjd, han delade av och täckte djur som han aldrig gjort annat och han kastade sig in för att stoppa dem när de var på väg att springa tillbaka. Han är inte precis tok-lydig men det ryms mycket bra tankar i den lilla hjärnan. Dessutom hände det mer än en gång att utgången blev bra... I slutet av månaden ska vi ha valpträff med kurs för Barbro. Det ska bli jätteskoj och jag tror att jag har en aning om vad vi kommer att få för läxa.
Även om han fått ettårssprutan så är han faktiskt fortfarande ung... Det är lätt att glömma i fårhagen, men lätt att komma ihåg i vardagen. Nu är han tillbaka i tugga-sönder-fasen. Suck!





måndag, augusti 21, 2017

Visst ja...

 Jag skulle ju blogga...
Helgen som gick var vikt för en tripp till Luleå och kvarts-SM men eftersom vi fick stanna hemma gällde det att göra något annat roligt. På lördagen var vi utanför Borlänge och hjälpte till att valla in ett gäng och på söndagen fick vi finfrämmande när Anita och Madde kom med hundar.
Anita ska ju tävla SM snart så vi passade på att köra en dubbelhämtsbana. Inte jättestor men med tjugo djur och fem märkta som skulle sorteras bort. Någon fålla hade jag inte hunnit få upp eftersom den avdelade gruppen var väldigt nära att rymma tillbaka till sina kamrater i hagen precis innan gästerna kom.
Nåja, Nora, My och Four gjorde banan. Anita och Nora vann, de var de enda som fick till sorteringen. Four vann hämtpriset, alltid något :-)
Framförallt var det roligt att se att han orkar och vill jobba igen.



sedan var det dags för  småttingarna. Så kul att se dem... Många igenkännande fniss blev det. De här tre är ganska lika i typ och stil. Ingen av dem har så mycket till övers för djup och inte ens han som heter det är ett dugg ren på "toppen". Men de hanterar djur fint och knallar iväg med dem och balanserar upp dem fint. Och de är ju faktiskt nyss fyllda ett år. Det är lätt att glömma...


fredag, augusti 11, 2017

Plötsligt händer det - hon lever!

Inte ett inlägg på evigheter... Men ibland tittar jag tillbaka på Rom och Fours träning ochnu har jag insett att jag helt kommer att tappa Tops resa och utveckling om jag inte börjar anteckna lite. Så jag gör ett nytt försök.

Top var ju en hård nöt att knäcka och inte så intresserad av att släppa in mig. Under våren hittade jag till slut en nyckel och sedan blåste dörren upp på vid gavel av bara farten. Från het, rushig och döv gick han snabbt till en hörsam och lyhörd liten hund. Det var verkligen som att vrida om en nyckel och från den dagen var samarbetet helt ok i fårhagen. Det har inneburit att han har fått prova på lite av varje, mina rörliga ungtackor på öppen yta, hela flocken inklusive några surtackor som vaktar sina lamm om hunden inte uppför sig, delning, stor och liten flock hos Heléne... ja, han har verkligen kunnat prova lite av varje. I ärlighetens namn ska erkännas att han varit mycket lydigare i vallhagen än i vardagen.

Under förra veckans vallvecka, då vi tränade på olika ställen tisdag, torsdag och lördag och jag kompletterade med egen träning onsdag, fredag och söndag så tände han ett snäpp till. Plötsligt var hörsamheten som bortblåst och jag fick koncentrera mig på att minimera skadorna. Inte så att han biter, det gör han faktiskt inte oavsett - men han blir tight och grund och rushig och de stackars fåren vet inte alls var de ska ta vägen. Nu visade det sig att han kommit på det där med delning också - så plötsligt började han trycka på där borta på sin kant och då blev det genast mycket svårare. Nåja, söndagens pass handlade mest om att etablera kontakt igen och jag är inte så orolig - vi kommer nog igenom den här fasen också. Det skadar inte att han tänder lite till och vi får komma ihåg att han inte ens är ett år.

Till veckan fyller han - ett år.

Här skulle det vara en bild tänkte jag, men blogger verkar tycka något annat...