Gott nytt år!

Välkommen 2014, året när Four ska träffa kossor. Han får börja i liten skala ;-)  tur att de stora inte låter lika illa!

 

Tittar vi i backspegeln så hoppades jag inför 2013 att
vi skulle bli med valp
Zeke skulle få vara med och slåss om start på SM Nöt
Rom skulle starta SM Nöt
Rom skulle få till den där SM Får starten
och att alla skulle få vara friska och fortsätta vara mina vardagshjältar.

Så hur gick det?
Jo, vi är med valp! Andra april fick Phee sex valpar och andra maj fyllde Eye på med tre till. En av Phee-valparna  fick heta Four och flyttade hit direkt efter vår semester i Skottland och Wales. Jag gillar honom. Han kommer att bli en fin liten hund :-)
Zeke kom inte till SM Nöt. Hela första halvåret hade han tävlingsförbud efter en hormonspruta i januari. Sprutan hade önskad effekt för övrigt, han mådde bra och kändes fräsch men ett så långt uppehåll hade vi inte råd med. När han sedan kom till start var han sig inte lik och han var långt ifrån sitt gamla jag och därmed var någon SM start aldrig i närheten.
Rom däremot gick som ett schweitziskt urverk på nöt i somras, på turnén till Småland och Skåne var han i fin form och gick bra på olika typer av djur. SM starten däremot var inte alls bra. Med facit i hand så var nog det (och nötstarten i Vingåker senare i höst) det första tecknet på att något inte var som det skulle. Fårtävlingarna gick inget vidare under sommaren men till slut hittade jag ett par nycklar och ett lite förändrat sätt att köra honom och voila, så bra har han aldrig gått som han gjorde på får i höst. Vi var försena med resultat till årets SM men till nästa år är han redan inkvalad till För-SM och jag var så himla glad för att det äntligen lossnat.
Fick de fortsätta att vara friska? Nej, Zeke börjar kännas sliten. Han är fortfarande min vardagshjälte väldigt ofta men han ska inte tävlas mer. Det är inte juste mot honom. Och Rom... kära Rom som höll på att dö för mig... Han har numera tävlingsförbud på grund av sina mediciner och vi vet fortfarande inte hur nära full kapacitet han kan komma. Medicinen ska ställas in och det kommer att ta ett tag, men just nu känns det ändå ganska lovande. Han tål träningsmiljön och han är sig lik både när han jobbar på djur och när han kastar pipleksaker här hemma. Vem vet, han kanske blir så bra att jag provar att söka dispens för honom  något som är långt ifrån självklart att de beviljar med den diagnosen.

Så planerna för 2014 blir ganska diffusa. Plötsligt står jag utan tävlingshund :-(  Four ska förhoppningsvis vara klar för VP och kanske till och med någon IK-1 start i höst men han är ju faktiskt inte så gammal. Det är inte förrän 2015 som han kan vara att räkna med, men vi kommer troligen att ha väldigt mycket roligt nästa år med allt han ska lära sig... Jag hoppas att jag kan köra Rom på träning och använda honom hemma. Det räcker långt för mig som det är just nu.
På träningsfronten så ska jag också göra mitt bästa för att hjälpa Kamraten att göra Jovi till en stabil IK-2 hund och den där lilla Gemma kommer att göra en riktigt fin IK-1 säsong om jag inte är helt ute och cyklar.
Spännande ska det bli... och Four ska introduceras till nöt. Som ni ser på bilden har vi redan börjat...

Trött

Såhär såg Four ut efter dagens träning, det är jobbigt att hålla koll på både sin egen och andras träning. I det stora hela skötte han sig bra.
En annan som är trött är Rom. Bästa som ställt ut får till Jovi och varit med idag och som verkar må bra. Härligt!

Bra dag!

Det här har börjat som en riktigt bra dag och det finns alla möjligheter att den fortsätter ännu bättre. Först och främst fick jag sova i ett svep ända till halv sju och då var det Four som väckte mig, inte Rom. Sååå skönt med ostörd sömn hoppas det fortsätter så.
Det är Roms medicinering som gör honom törstig och kissnödig. Det är bättre än i början men det verkar som mer aktivitet gör honom mer törstig och därmed behöver han ut på natten.

Nästa seger var när tokiga baggarna skulle ut... Jag bytte taktik och lade Zeke på gårdsplanen som stopp eftersom de flyr för livet när de kommer ut. Det fungerade bättre även om jag hade svårt att få ut dem utan hund och en av dem gav mig en inte så kärvänlig knuff med hornen... Eftersom vi fick hejd på dem och de inte sprang åt alla håll klarade Zeke av att hålla huvudet kallt så vi kunde passera ungtackorna som dessutom kom travande och bräkte (suck) utan missöden och tappade inte ens iväg baggarna halvvägs till nästa by ;-) Nästan kontrollerat!

Idag ska vi träna! Rom ska träningsdebutera... Han ska egentligen mest träna på att vara med i träningsmiljön och eftersom vi är här hemma så passar det bra att kolla om det verkar vara påfrestande för honom. Hoppas han inte blir alltför påverkad - han kommer ju att bli mer stressad av att vara instängd inne om han hör oss... Det kommer inte att bli några bilder från stora kameran eftersom datorn fortfarande är på utflykt, men kanske kommer det en ny rapport om en bra dag efter träningen...

God fortsättning!

Mer text i kommentarerna

rapport i juletid

I torsdags eftermiddag hade Rom sin första dip. Han blev muskelsvag och ranglig på eftermiddagen men var helt ok efter en stund. Jag konsulterade Strömsholm som sade att han skulle ha kortison trots att han verkade vara ok och att jag skulle höra av mig om fredagen ifall han skulle ha extrados då också.
På fredagen hade vi inplanerat återbesök på Vettris i Falun, vårt första men inte det sista hoppas jag. Veterinär Per tog väl hand om oss och jag var helt tillfreds med både deras bemötande och min egen känsla av förtroende - en nog så viktig detalj.
Roms värden var bra. Kaliumvärdet hade letat sig ner inom referensvärdena men natrium låg fortfarande lite lågt. Ingen anledning till oro och nytt återbesök om två veckor. Medicindosen får ligga oförändrad eftersom matten ska ha lite jullov och då kommer Rom att få röra sig mer än vad han gör till vardags - och då kan lite extra kortison vara en bra grund.

Idag tog han ut de tokiga bagglammen. Onödigt jobbigt för honom, insåg jag, men han redde ut det bra och till eftermiddagen fick Zeke göra en insats. Det kan ju vara måtta på ansträngningarna. Vi har dessutom varit upp i skogen och hälsat på Hussen som röjde vindfällen, så vi gick upp och fikade med honom. Så idag har Rom fått en ovanligt stor dos motion, men jag har inte märkt något konstigt på honom, mer än att han är trött.

I morgon  ska jag försöka göra en insats med julgardiner och annat... De senaste kvällarna har det gått åt många timmar till att försöka få datorn att samarbeta. Kanske, kanske är jag något på spåret, vi får se hur den tänker.

Käftsmäll

Samma dag som Rom fick sin diagnos var det en annan hund som kom till Strömsholm - också med Addisonkris. De skrevs ut samma dag och allt det här fick jag veta via den facebookgrupp som finns för oss med Addisonhundar. En guldgruva för oss "nya" eftersom där finns otroligt mycket klokskap, erfarenhet och framförallt en otrolig vilja att hjälpa varandra. Där hittade jag den andra hunden som på något sätt kändes som Roms Addisonsyster.

I helgen fick jag veta att den andra hunden är avlivad efter ytterligare en kris. Smack! så var ångesten tillbaka. Ska jag nu inte kunna lita på att han mår bra? Då kommer jag att bli galen...

 

Jo, jag visste att det finns en risk för nya kriser men någonstans hade jag invaggat mig i en säkerhet att så länge elektrolyterna är ok och han verkar må bra så är det ingen fara.

Nu visade det sig att den andra hunden varit hängig några dagar men jag har också hört (läst) om nydiagnosticerade hundar som blivit överlyckliga över något och fallit död ner.

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att han ska hänga med som vanligt till vardags och han kommer att flytta djur och tränas lätt när jag känner för det. Han ska leva så "som vanligt" det går men naturligtvis ska jag förskona honom från stress och hård ansträngning ytterligare ett tag. Annars har ju vår karensvecka tagit slut så för hjärtats skull är det fritt fram att springa som vanligt nu. Men gissa om jag kommer vara ännu mer lyhörd och uppmärksam på de små signaler som kan komma om han plötsligt blir sämre. Så skönt att han står under täta kontroller nu så att vi har koll på elektrolyterna och jag får en chans att prata med veterinären om sådant som dykt upp. Men tro mig, jag har inte gett upp hoppet om att få tillbaka honom i full arbetskapacitet. Jag har bara insett att vägen dit är lite längre än jag trodde.

 

Igår hamnade han i ett skarpt läge när jag skulle kolla av honom på ungtackorna. Plötsligt fick jag se en som gick för sig själv, eller rättare sagt snurrade runt - runt. Övertygad om att vi hade fått vårt första listeriosfall fångade jag in henne och konstaterade att huvudet var helt låst bakåt. Försökte räta upp henne och upptäckte att hon fastnat med en ull-tuss mellan tänderna och den satt som berget. Ryckte bort den och vips, så var hon frisk. Dock var hon ganska medtagen så jag bestämde mig för att ta in hela gänget någon timme så att hon fick vila lite och då såg jag även att hon kunde äta obehindrat. Rom fick alltså istället för att flytta runt dem lite lotsa dem över årets värsta isgata in till stallet. Det skötte han galant och det var bara ett par tackor som kanade omkring. Själv stod jag också på öronen - det var verkligen vidrigt halt trots att Hussen sandat ordentligt kvällen innan.

 

Det gick bra med tackan och Rom lotsade ut dem igen efter depåstopp med mat, vatten och vila.

 

Nu till något mycket roligare.

 

Four till exempel:-)

Så här såg han ut efter ett kort pass med tackorna idag.

 

 

 

 

Trött kille! men matten var riktigt nöjd.  

smått och stort

 

Till livets stora frågor hör hur skönt man kan sova på en hög med blivande bäddar

 

En stor fråga men ett litet ämne är vem som kan förbarma sig över den här lille krabaten så småningom?

Rapport om Rom: Han har varit mer törstig och behövt kissa oftare sedan vi justerade medicinen, trots att det borde bli tvärtom. Nu verkar det dock ha stabiliserat sig, skönt! Jag har bokat en tid på Vettris i Falun nästa fredag och om han fortsätter må bra flyttar vi dit med återbesöken nu. Det ska bli spännande, jag har bara hört gott om dem.
Rom lägger på sig hull nu :-) så till den milda grad att jag snart får dra ner på portionerna... Men tanken är förstås att han ska motioneras mer och bygga muskler istället för fett. Det är bara lite svårt på mörka vardagkvällar och när det är isgata ute. Det får snart bli löpbandet för honom. Den här veckan tar vi det lite försiktigt med träningen men snart så...

Glömde bilden...

Händig

Passade på att testa Four på tackorna igen när temperaturen var ok mitt på dagen. Eftermiddagen har jag ägnat åt ett händighetsprojekt igen. Slaktade.en bäddmadrass för att göra hunddynor. Jag är nog bättre på att träna hund... Nålen gick av... Fortsättning följer.

ibland händer allt på en gång

Som i torsdags kväll när först veterinären på Strömsholm lämnat meddelande på min mobilsvar och undrade hur det var med Rom. Jag ringde upp och det visade sig att de försökt få tag på behandlande veterinär i Falun under dagen utan framgång. Jag berättade att jag hade bokat återbesök på Strömsholm fredag morgon vilket de lät nöjda med.
Tio i nio på torsdagskvällen ringde så veterinären från Falun, som av en händelse... jag berättade för honom att jag bokat återbesök eftersom han inte hörde av sig. Lite snopen lät han.

Fredag morgon trotsade jag stormen Sven och åkte till Strömsholm. Träffade Linnea som var en av de veterinärer som tog hand om Rom när han var inskriven. Vi blev jättebra bemötta och Rom morrade inte ens åt henne :-) det hade han ju gjort tidigare utan framgång ;-)
Ekg visade inga konstigheter men för säkerhets skull fick en specialist titta på det. Inte fanns där något blåsljud heller :-) och sedan var det dags för provtagning. Först kom Linnea ut och berättade att specialisten inte hade någon avvikande åsikt om hjärtat - det fanns alltså inte längre någon anledning att vila honom! Sedan fick jag vänta en stund till på provsvaren och det var nog tur. Det var inte förrän hon sagt de förlösande orden om hjärtat som jag kände vilken otrolig lättnad det var. Jag behövde en stund att smälta det beskedet...
Sedan kom provsvaren och det visade sig att han fortfarande ligger lite lågt i natrium och högt i kalium. Det tillsammans med min beskrivning om hur han mår till vardags gjorde att vi justerade medicineringen, dvs minskade lite på kortisonet och ökade på Florinefen. Rena bingon för mig alltså :-)

Nu ska han på återbesök om två veckor igen. Jag har en tid på Strömsholm men har inte bestämt mig för om jag ska åka dit eller till Vettris. Jag ska nog ringa till dem och prata med dem i alla fall, men det är synd att Strömsholm ligger så långt bort. De är verkligen jättebra att ha med att göra!

När jag ändå var så nära åkte jag till Anita och hälsade på en stund. Skönt att bli lite bortskämd med både mat och fika och mycket hundsurr förstås.

Nu ska alltså Rom sättas igång. Med tanke på att han vilat länge får vi ta det försiktigt, men ändå...
Naturligtvis firade vi lite (men bara lite) idag...

 

Tänk att han kommer att komma tillbaka! Vi har en lång väg dit. Han är fortfarande väldigt tunn och dåligt musklad, matchvikten nu är 17,4 kg vilket är åt rätt håll men det saknas å andra sidan tre kilo (!) muskler på honom fortfarande. Det kommer nog att dröja innan han känns mentalt stark och stabil också, men han är på väg... Det känns härligt!

 

 

 

Åtta månader och vikten av bra marknadsföring

Idag fyller Stroppen och hans fina syskon åtta månader, och småsyskonen fyller sju månader. Jag är så glad för dem allihop i synnerhet nu när jag vet att det inte blir fler Romrussin. Till våren ser jag fram emot att stifta bekantskap med dem i fårhagen och det ska verkligen bli spännande.

Nu till något helt annat. Goa coachen har sonderat terrängen till mig och Rom och letat efter lämplig veterinär till oss när hon ändå hade ett annat ärende dit. Tyvärr fanns det ingen Addisonexpert där heller, men det var ett bra försök.
Om jag drev en veterinärmottagning och blev uppringd av en människa som hade en fem år gammal hund med en diagnos som kommer att kräva kontroller under resten av hundens liv, och där människan ifråga också är tydlig med att hon vill ha en kontinuerlig kontakt med veterinär - då skulle jag förstå att här har vi en skapligt säker och stabil inkomstkälla de närmaste åren. Jag skulle inte nonchalera kunden och inte höra av mig. Kanske ska jag skicka personalen på djursjukhuset på en kurs i företagsekonomi?
Det kan förstås finnas massor av bra anledningar till att de inte hört av sig, men dåligt är det. Så imorgon ringer jag Strömsholm och frågar när nästa återbesök bör ske. Sådärså! och till djursjukhuset har jag lust att säga som Julia Roberts när hon shoppat loss i Pretty woman; Big mistake! Huge! ;-)