Jag får en del frågor om hur det är med Rom, hur han mår, hur det går med medicinen och hur framtidsutsikterna ser ut. Så här kommer en rapport och när vi pratar framtidsutsikter kommer jag också in på vilket förhållningssätt jag har till hans sjukdom.
Jag börjar med att skriva att Rom mår bra. För det gör han. Han är pigg och glad och ännu mera högt och lågt än vad han var innan han blev sjuk. Han är faktiskt ganska stimmig och stökig inomhus eftersom han dels passar på och gärna bär omkring på kattungarna, han vaktar noga när någon katt är på köksbänkarna eftersom det kan ramla ner något ätbart och så stjäl han allt som påminner om mat. Han är som förut men värre, liksom ;-) men någon mattjuv har han aldrig tidigare varit så det skyller vi på medicinerna.
Ute springer han och leker med de andra hundarna och hänger bra med i tempot. I vallningen är han sig helt lik på lätta djur men när det blir tungt ser jag att han saknar ganska mycket kraft. Inte så konstigt, så jag tänker mig att bygga upp honom och hans självförtrode ungefär som jag bygger upp Four nu.
Medicineringen, ja. Veterinär Per tror att vi ligger rätt i doseringen, eftersom värdena sakta kryper åt rätt håll. Kaliumet (som är det mest farliga för kroppen om det är för högt) är inom ref.värdet och natrium är på väg upp till ref.värdet. Jag har parerat med extra kortison vid ett par tillfällen, men det verkar inte behövas om det inte händer något extra. Hjärtat har återhämtat sig och låter bra nu.
Framtiden då? De flesta säger att det tar upp till ett år att få medicineringen stabil. Den kommer sannolikt att behöva justeras då kroppen anpassar sig till medicinen, men det tar vi när den dagen kommer. Det kan lika väl vara så att den behöver justeras senare i livet också.
Roms mediciner ger båda karens för tävling så skulle han bli helt återställd skulle det krävas dispens för att få tävla honom. Det verkar inte gå att få dispens med den här diagnosen, men jag kommer förstås att försöka om han nu blir helt ok och jag bedömer att han inte påverkas negativt av det.
Därmed är vi inne på ett förhållningssätt. Jag har bestämt mig för att vägra betrakta Rom som en sjuk hund. Han kommer aldrig bli frisk och han behöver extra tillsyn och omtanke (så att jag ligger steget före) och han behöver sin medicin varje dag. Men det räcker så. Så länge han mår bra så ska han leva ett likadant liv som innan han blev sjuk. Vi har inte fasta rutiner och hans dagar ser väldigt, väldigt olika ut. Han ska få jobba så mycket han kan och orkar och han ska aldrig behöva känna att jag ömkar honom. Det tror jag att han mår som allra bäst av.
Att vara Addisonhund som ska tillbaka till arbetsform gör honom vad jag förstår ganska ovanlig. Men jag har hittat en veterinär som accepterar och förstår min inställning och stöttar mig och den dagen jag ser att det inte går - då kommer jag att ta ställning till det då. Rom skulle inte alls må bra av att bli sällskapshund och jag tänker njuta av varenda ögonblick då jag kan använda honom i jobb.
Så, vi fortsätter vår väg tillbaka. Sedan hjärtat återhämtade sig har hans väg varit ganska slät och rak. Den kommer säkert att bjuda på ett och annat gupp, i bästa fall kan jag parera och styra bredvid, i annat fall hoppas vi att fjädringen är tillräckligt bra. Hamnar vi i en uppförsbacke så ska vi i alla fall komma till den i god fart och med stark motor.
