Varmt

De ligger inte sked men verkar uppskatta värmen från kaminen

tonåring

Såhär några dagar före sin åttamånadersdag är Four som förbytt. Han ser spöken i de mest vardagliga saker och stökar till ordningen ordentligt här hemma. När Four börjar skälla på... ja, f-n vet vad, så hakar förstås Scott Drever på. Four tystnar för det mesta på en gång med det gör inte drevern... Så ibland kör Four igång igen eftersom Scott skäller och så där kan det hålla på. Som en evighetsmaskin liksom.

Dessutom är det någon som petat i honom en växel till. Hörbarheten idag var inte så god, men det kanske var för att fartvinden ven i de små öronen? hej och hå, vad det går!

På måndag är det månadsdag igen och vi tjuvstartade med invägning idag. 14,5 kg lätt är lillgossen.

Enligt vår badrumsvåg väger hans pappa 18 kg :-) Det är skillnad mot 16,5 för elva dagar sedan!

Status

Jag har en känsla av att jag inte kommer att bli någon vipkund på djursjukhuset. Nu har det gått tio dagar sedan Roms återbesök och jag har redan bett veterinären ringa mig. Nu vill jag veta hur planen är och när nästa återbesök ska ske. Jag vill också diskutera vilka möjligheter de har till ekg. Som undersökningen gjordes sist sade den ju ingenting, jag tror att han behöver lämnas i en bur en stund med ekg ansluten så att det går att läsa av hur hjärtat fungerar och mår när han kopplar av. Dessutom hade ju inte värdena stabiliserat sig ännu så då borde man väl kolla det snart igen, eller?
Hu ja, får jag inte de svar jag vill ha åker jag till Strömsholm för nästa återbesök.

Det känns nästan fånigt att ha honom kopplad nu och vila honom. Han verkar ju så pigg och sprallig. Lite mindre kortison tror jag fortfarande skulle göra honom gott, men för övrigt är det bara hjärtat som spökar för oss nu. vikten är på väg uppåt igen och han är inte fullt så benig :-) Vi försöker tramsträna lite på kvällarna, något trix ska han väl kunna lära sig... Han koncenterar sig hårt och tänker, så det är nog nyttigt för honom.

En annan som koncenterar sig och tänker är sonen. Han kör först hela sitt register med tre konster gånger flera repetitioner men när inte det fungerar sansar han sig faktiskt och börjar försöka. Det är ju trevligt att även han upptäckt att man inte kan gissa och tramsa sig fram i livet. Det finns hopp!

ytterligare konsekvenser

Förra helgen tvättade jag köksfönstren, den här helgen frostade jag av frysen... Finns det ingen som har en tävlingshund att låna ut, det här kan ju sluta hur illa som helst ;-)

Efter Katastrofen i Norrby som jag beskrev igår var Ullakaren här och tränade och idag kom Sarah förbi med sin valp Ellen, så helt avdankad är jag inte. Men det känns som det är mycket unghundsträning just nu...

Idag har Four testat ungtackorna. Nya djur och ny miljö med stora ytor och gott om plats att upptäcka hur det fungerar att vara vallhund. Det gick över förväntan även om det var lite svettigt för matten att hinna med. Han fick både gå runt och täcka gruppen och gå och fösa lite utan så mycket stöttning/styrning. Jisses, vad det händer mycket i den lilla skallen nu.

Kameran var inte med - så det blev ett par mobilbilder igen.

Det var roligt att se att han kände av djuren och plockade ut det avstånd som behövdes. Lite het och snäv när han skulle stoppa dem men inga dumheter eller överslag. Bra där, lille Stroppen :-)

Det där med snäv och grund är något som jag kommer att lägga en del energi på att få bort, utan att för den skull trycka ut honom eftersom hans flanker inte ser ut att bli något stort problem. Jag tog ett kort pass på baggarna också när han vilat en stund och var riktigt nöjd med mig själv att jag kom på en övning som lurade honom att öppna upp. Sådant är kul! På köpet kommer han in riktigt bra i delningar, även om det där med att hålla upp djur är en konstig övning.  Kul kille det där :-)

Katastrofen i Norrby

I morse var det här synen som mötte mig när jag tittade ut... - Hur i hela friden hade den där kommit ut nu då?

 

 

 

 

 

Zeke blev glad förstås, han gillar den här nya ordningen att alla jobb tillfaller honom. När vi kom ut tätnade mystiken, det här var ju baggen Rutger? jag har börjat ta in baggarna på kvällarna (i pannlampans sken) och igår räknade jag in åtta stycken... Mmmm, just det, de borde kanske vara nio när jag tänkte efter. Rutger hade vi alltså tappat i den röra som den här baggflocken skapar varje gång de ska flyttas. De är totalsnurriga och flyr hals över huvud - åt alla håll samtidigt...

Nu hade tydligen Rutger valt en egen inriktning och därmed tillbringat natten ute. Så kan det gå. Så bra att han var utanför staketet till tackorna...

Vi försökte fånga Rutger men det var hopplöst så jag såg till att få in honom på gårdsplanen och tog ut de andra så skulle de väl hitta varandra. Det gjorde de. I fullt sken. Bredsladd i trädgården och sedan rakt igenom trådarna till träningstackorna - som inte ska betäckas. En fastnade i trådarna med hornet så jag fick rusa iväg och slå av strömmen. När jag kom tillbaka var både tackor och baggar försvunna nästan längst bort i hagen, skickade Zeke att hämta dem och in med allihop i stallet, sortera ut baggarna innan det hände någon olycka och räknade dem. Åtta? De skulle ju vara nio?

Ut igen då. Jodå, i skogsdungen stod en ensam bagge och tryckte. Det är ju det jag säger att de är helt knäppa, han borde väl följt med resten av flocken... Fångade in honom och ställde honom i träningshagen, det vill säga dit baggarna skulle gått från början. Tillbaka till stallet och hämta resten av baggarna - som flydde som galna igen. Ett tag hade jag en bagge i hagen, en på fel sida staket på skogssidan och resten i sken mot byn. Zeke fick sträcka på benen ordentligt för att komma ikapp och förbi dem, sedan kom de lika fort tillbaka... In med dem och sedan var det bara han i skogen kvar.

Här någonstans var Zeke helt gratis. Hade Ullakaren kommit lite tidigare till träningen hade jag kastat in honom i hennes bil ;-)

Till slut var även skogsrymmaren på plats och vi kunde ta ut ungtackorna och trassla ut fjädrarna som de lyckas tvinna ihop. Precis när jag letat på alla lösa delar kom Ullakaren och skulle träna. Då hade jag fått upp värmen kan jag säga :-)

 

Ja jisses, vilken morgon... Ullakaren hade det inte lätt i början av det passet, man kan säga att baggarna var på tå - de var ju också ordentligt uppvärmda. Men de är verkligen helt knäppa. Om de inte lugnar sig snart och fattar att de ska ut - eller in - och ingen annanstans kommer de att få vara kvar inne. Det här är inte bra för mina nerver.

 

Snälla Rom - bli frisk!

 

 

 

 

Ibland är han bara bäst

Idag, två veckor försenade skulle slaktbilen hämta tjurarna. Vid lunch. Eftersom vi verkligen behövde bli av med dem nu (den yngre generationen vill in) var det inget förhandlingsläge om olämplig tidpunkt. Jag fick avvika från ett möte på jobbet för att åka hem och invänta bilen och med Zekes hjälp lasta dem plättlätt på tio minuter, sedan åka tillbaka till nästa möte som jag var sen till. Men nu är de i alla fall iväg.
Hussen började mocka ur lösdriften när han kom från jobbet. Själv jobbade jag lite längre eftersom jag varit borta några timmar mitt på dagen. När jag kom hem och klockan var halv sju kom Hussen in och frågade om vi skulle ta in kalvarna? - öh... ja, det skulle vi kanske. Kolsvart ute, men vad tusan. Pannlampa på och bilen med helljus ;-) Först fick Zeke putta iväg fåren som går i samma hage och sedan var det bara att be en bön att de inte kom tillbaka och följde med in, men det gick bra. Sedan tog Husse täten med en hink och jag och Zeke skötte resten. Oj, så galant det gick! En av kalvarna hade planer på att undersöka trädgården och fick ett nafs i näsan, annars kom de in helt utan trassel. Lite stopp vid ingången förstås, men de gick in när de fått se sig omkring lite. Man får ju ha i åtanke att de aldrig varit i lösdriften och att det är väldigt ljust när man kommer från nattsvarta novemberkvällen...

Så nu är de inkvarterade. Så skönt! Jag hade räknat med att ta in dem i dagsljus i helgen när Hussen jagar älg, men nu slipper jag det. Nu får jag ägna mig åt annat plock som att koppla bort vatten och halma upp huset till fåren.

Dagens hjälte heter Zeke. I sådana här jobb finns det ingen som slår honom. I alla fall inte på den här gården.

Kort Rom-rapport. Läget verkar stabilt, han är ungefär som tidigare. Lite kortison-hög och jag tror att den låga hjärtrytmen är kvar, jag kände på honom ordentligt igår. Men han verkar må bra, han har börjat kaxa sig mot Zeke så han måste känna sig starkare.

Första återbesöket

Jag tog en rövare och bokade återbesök lite tidigare än den vecka Strömsholm rekommenderade eftersom jag var angelägen dels om att få en hint om hur medicineringen fungerade och framförallt, om hjärtat skulle visa sig ha återhämtat sig skulle jag vilja veta det så fort som möjligt.
Så idag äntrade vi Falu djursjukhus för kontroll.
Veterinär Dragos tog sig an oss och Rom började med att morra åt honom. Här anstränger jag mig för att skapa en etablerad kontakt med veterinär och så börjar Rom med att spoliera alltihop. Nåja, Dragos var inte så lättskrämd, satt kvar på huk och pratade med oss och när han inte fattade vinken "låt bli mig!" så övergick Rom till plan B. Fjäsk och inställsamt slickande. Dragos var inte helt övertygad om att Rom skulle låta sig undersökas hur som helst men det behövde han inte oroa sig för. Han genomled undersökningen utan att knorra det minsta.
Undersökningen ja. Natriumvärdena var fortfarande lite låga och kaliumvärdena fortfarande lite höga. Ingen nedtrappning av kortisonet ännu alltså :-(  det betyder fler nätter med störd nattsömn
När han lyssnade på puls och hjärta lät allt bra, pulsen var ca 80 och det fanns en kort sekvens där slag och puls inte stämde riktigt överens men sedan försvann det. Cirkulatoriskt stabil, blev omdömet. Men nu fanns det ett blåsljud. Jamenvisst, var det inte bara det som fattades?! istället för friskförklaring av hjärtat dök det upp ett bekymmer till. Eller så blir det inget bekymmer, det finns tydligen inget som säger att det är där för att stanna men om det kvarstår behöver hjärtat ultraljudas.

Sedan var det dags för EKG. Jag lade ner Rom på britsen och han låg stilla men inte avslappnad. Sköterskan tyckte att jag stod lite illa och hissade upp britsen - och Rom blev jätterädd eftersom det var ett märkligt ljud. Sedan kan jag ju säga att pulsen inte gick ner ordentligt så länge han fick ligga på den britsen... och på Strömsholm sade de att när pulsen går upp försvinner arytmin så idag såg EKG:t bra ut. Men det sade ju inte så mycket...

Det där med att han blev rädd reagerade jag på redan i väntrummet. Han överreagerade på andra hundar och såg ut som han trodde att de skulle äta honom. Visst kan han spänna mot andra raser, men han brukar ju faktiskt vara ganska cool. Det här med förhöjd stress hänger förstås ihop med kortisonet. Ännu en anledning till att jag skulle vilja trappa ner på det. Tålamod och sjuka hundar går verkligen inte ihop i mitt huvud...

Nu skulle provsvaren även skickas som remissvar till Strömsholm så har de andra åsikter om medicineringen så får de höra av sig. Sedan skulle Dragos stämma av internt och återkomma till mig om tid för nästa återbesök.

Under tiden tänker jag försöka kolla pulsen på Rom i lugn/vila någon gång då och då. Jag har undvikit det eftersom jag mest blir orolig om jag tycker att det slår ojämnt. Dessutom behöver jag ha koll på vågen. Idag vägde han in på 16,7 kg (!) trots att han äter med god aptit och vilar. Tänk att han tappat fyra kilo... och det mesta är muskler... Ikväll ökade jag på maten igen och han är nu uppe i Skottlandsportioner.
Korta promenader skulle vara ok nu och annan stimulans så att han inte blir alldeles knäpp (veterinären tyckte att han var knäpp så det räckte). Ikväll har vi övat tramsiga konster...

konstiga konsekvenser

Ja, det här med att ha en sjuk hund går mig uppenbarligen på nerverna. Idag fick jag till exempel för mig att tvätta köksfönstren... Det var flera, ja till och med många, år sedan det blev gjort och inte blev de sådär fantastiskt rena... men det är finessen med att inte städa så ofta. Man behöver inte vara så himla noga, för det blir ändå väldigt mycket bättre än det var innan ;-)

Anfallet gick över och jag gick ut och tränade Four en sväng. Det börjar ramla saker på plats där, riktigt trevligt! Jag började till och med övermodigt snegla tvärs över vägen på träningstackorna och stora hagen... men då lyckades jag hejda mig i alla fall. De är ju faktiskt inte vallade alls sedan tackorna flyttade in till baggen. Nåja, vad gör man åt det då? Jo man börjar köra lite på dem, förstås ;-)

Så... Den enes sjukdom är den andres lycka :-) Zeke har fått gjort rätt för sig senaste dagarna, det ska halmas här och hållas bort djur där och nu skulle ungtackorna flyttas runt lite. Han skötte sig faktiskt riktigt fint. Bromsa, bromsa, andas... Så länge jag hinner med två bromsvisslor på varje inandning går det skapligt lugnt - fniss. Sedan fick han fösa småtjurarna lite, så att de går undan hund när vi ska valla in dem i lösdriften. Slaktbilen är två veckor försenad för att hämta de stora tjurarna så jag tackar min lyckliga stjärna att det är milt och fint väder... Ungtackorna höll ihop skapligt och behöver nog inte så många pass innan Four kan prova dem. Fort kommer det att gå, men vad tusan. Han ska ju ändå lära sig så småningom... Apropå lära sig så har jag gjort några delningar med honom nu. Han kommer in men har inte förstått vad det går ut på. Men det ska han nog bli varse...

Och så var det Rom... Just nu känns han nästan helt som vanligt. Idag började han till och med dryga sig mot Bud, vilket måste betyda att han känner sig stark igen. Håll tummarna för ekg:t och blodproven i morgon! Det där med att ha flera hundar kan vara lurigt när en blir sjuk, balansen ruckas och någon försöker klättra lite i hierarkin, men det är också en fantastisk hjälp att läsa av spelet hundarna emellan. Gentemot mig låtsas den må bra, men i kommunikationen med de andra kan man se saker som inte är som vanligt.

stabilt?

kanske kan man säga att Roms sjukläge är just stabilt. Han känns pigg och visar stora glädjeyttringar när det vankas rastning eller mat eller som idag när Majsan hälsade på. Däremellan är han ganska trött, men det kanske inte är så konstigt?
Torsdag och fredag har jag noterat att aptiten verkar ok på morgonen och mycket god på eftermiddagen och kvällen. Eftersom han är så mager efter sin strapats har jag gett honom en liten portion även på eftermiddagen. Dessutom sade ju veterinären på Strömsholm att när han får mat och är glad slår hjärtat helt normalt ;-)
Idag åt han bättre även på morgonen, så han är definitivt på rätt väg. Men jag vakar över honom så att jag blir alldeles trött på mig själv. Minsta ovana ljud från honom så kollar jag... Det är ganska tröttsamt faktiskt.
Det där med mager ja. Ni som känner Rom vet ju att han inte hade sådär våldsamt mycket hull att ta av när han blev sjuk. Nu fattas det ungefär tre kilo upp till den nivån och det är både muskler och det lilla fett han hade.

Den här bilden lade jag upp på facebook igår men det får bli en favorit i repris även här. Gissa om det känns bra att han vill leka igen :-)

Själv är jag piggare. Alltid något. Resten av flocken mår också bra. Four upplever för första gången i sitt liv att han inte är i fokus ;-) och han har också gjort ett par tappra (men inte så lyckade) försök att mopsa upp sig mot den där pappan som inte verkar helt vid sina sinnens fulla bruk. Zeke och Rom har spänt lite mot varandra men inte värre än de gjort vid andra tillfällen då de varit ifrån varandra längre perioder. Nu var det ju inte så länge, men Rom luktar säkert väldigt annorlunda.

Idag var Ulla-Karen här och tränade och efteråt tog jag en sväng med Four. Svårt att fokusera, dålig timing och dessutom inte så smart att köra honom direkt efter Ulla-Karens hund. En av småbaggarna surar ihop och testar hundar när man kört en stund, och nu fick Four träna mer på att hantera honom än det jag hade tänkt från början. Tur att man är så flexibel :-)

Rapport från sjukstugan

För en sjukstuga blev det. Som om det inte räckte med Rom fick jag någon magåkomma som gjort mig ganska passiv idag. Det finns förstås flera tänkbara orsaker till det; den uppvärmda kinamaten jag åt till lunch igår, en reaktion på de senaste dagarnas anspänning och brist på sömn eller en helt vanlig magsjuka. Klen blev jag i alla fall.

Rom är inte så klen. Han är pigg och alert men blir också lite låg av koppelpromenader och inskränkt bus. Självklart är han sig inte riktigt lik men i det stora hela verkar han må bra. Jag har pratat med Falu djursjukhus och de kommer att göra ekg och ta blodprov på honom på måndag. Spännande värre...

Medicineringen var en historia för sig... 3,5 tablett av en sort och 1,5 av den andra. Små pluttiga tabletter som var skitsvåra att dela. Något säger mig att jag kommer att få in snitsen på det framöver...

Nu ska sjuklingarna sova. Den fyrbente lär säkert behöva ut i natt eftersom kortisonet gör honom törstig och kissnödig.

Äntligen hemma

Vilken härlig känsla att se Rom sitta i bilen igen. På väg hem. Med goda möjligheter att komma tillbaka till sin gamla form. Visserligen medicinerad resten av livet, men han ska kunna må bra :-)

 

 

 

 

Naturligtvis ska han hålla oss på halster och låta oss oroa oss ett tag till, men prognosen är bra.

 

Jag har fått en hel del frågor om vad som egentligen drabbat honom och jag bestämde mig för att inte sprida ut hans diagnos, främst för att hans valpköpare skulle få möjlighet att höra det från tikägarna istället för att höra det ryktesvägen. Vi samlar fortfarande information men nu känns det som jag har lite mer koll på eventuella konsekvenser och därför kan jag med gott samvete offentliggöra det som aldrig var tänkt att bli någon hemlighet.

 

Rom har fått Addisons sjukdom. Det innebär att hans binjurar inte fungerar och han bildar inget eller mycket lite kortisol. Det i sin tur innebär att det blir fel i elektrolytbalansen som balansen mellan natrium och kalium. Här finns en bra studie för den som är intresserad av att veta mer om Addisons sjukdom, som också kan drabba människor.

När vi kom in var hans kaliumvärde över 9. Skalan tar slut där så det betyder att det inte var mätbart. Katter kan ibland komma in med så höga värden men inte hundar - det är så stor påfrestning för hjärtat att de dör. Trots massiv och snabb behandling när vi kom in var hans värden fortfarande över 9 på morgonen och då gav de insulin som han svarade bra på, men fick biverkningar i form av problem med blodsocker och lågt ph. Sedan de fick kompensera för de biverkningarna har hans värden stabiliserats ganska stadigt. Dock har han en arytmi och mycket låg puls som med all sannolikhet är en reaktion på den stora omställning som hans hjärta och kropp varit med om senaste dygnen. Allt tyder på att han haft höga kaliumhalter under längre tid, och att hans kropp anpassat sig till det.

Nu är det arytmin som är det största problemet. Den går inte att göra något åt utan det är bara att vänta, ha honom under uppsikt och avvakta att hans hjärta återhämtar sig. Eftersom den ändå är stabil fanns det ingen anledning att fortsätta ha honom inskriven utan nu får han återhämta sig hemma och så ska vi ta blodprov och ekg om en vecka så får vi se om det hänt något.

Han kommer inte att bli frisk från Addisons sjukdom, men med rätt inställd medicin ska han kunna återfå hela sin arbetskapacitet. Men livslång medicinering är det som gäller nu.

 

Vad innebär det här då?

Naturligtvis kommer Rom inte användas mer i avel eftersom han inte är frisk. Jag har frågat veterinärerna och vi kollar runt alla kända kanaler, men det är väldigt, väldigt liten risk att avkommorna ska bli sjuka, det är trots allt en ovanlig sjukdom. De ser ingen anledning att avråda från avel på hans avkommor men man bör kolla upp att det inte finns Addison i den andra partens familj, förstås. Ungefär så. Ingen större fara förutom för Rom själv, och det känns i alla fall skönt.

Eftersom han kommer att medicinera är hans tävlingskarriär sannolikt avslutad. Skulle han komma tillbaka till full form kommer jag förstås att undersöka möjligheterna till dispens, men jag har inte så stort hopp till det och det är i vilket fall som helst inte aktuellt på ett bra tag med tanke på att medicinen ska ställas in.

 

Så i fortsättningen kommer om allt går bra den här bloggen att ha underrubriken, Vårt liv med Addison. Eller kanske Den arbetande vallhunden, trots Addison.

 

Jag är så glad att ha honom hemma. Han är också "ganska" glad över att vara hemma, så det där med att hålla honom lugn går sådär ;-) Han har tydligen charmat sköterskorna på Strömsholm fullständigt, de var inte alls glada över att lämna tillbaka honom. Min lilla krigare med det stora hjärtat - och det starka hjärtat. Håll tummarna för att han återhämtar sig och att det inte blir något bakslag. Så länge arytmin är kvar finns det en risk för hjärtstopp, men vi får helt enkelt hoppas att allt stabiliseras nu. Det har ju inte gått så många dygn sedan hans kris och behandling sattes in.

Chocken

När jag skrev förra blogginlägget på söndagskvällen var jag fortfarande lyckligt ovetande om att jag några timmar senare skulle vara övertygad om att Rom inte skulle överleva natten. Han kollapsade i köket och var sedan inte kontaktbar, men piggnade till och återgick till samma status som tidigare - det vill säga rätt ok. Men då var jag redan så skärrad att jag bestämde mig för att åka till Strömsholms djursjukhus, som jag pratade med när han inte kunde resa sig.
När vi kom dit gick han in på egna ben, viftade på svansen men var som tidigare lite ranglig i kroppen. Första tecknet på att något var riktigt galet var vågen som stannade på 17,6 kg. Han hade alltså förlorat tre kilo på tio dagar, trots att han under helgen ätit och druckit normalt. När jag hämtade honom hos Sören fredag kväll vägde han uppvätskad 19,5...

Det visade sig att hans blodvärden var katastrofala. Vilka och på vilket sätt tänker jag inte gå in på just nu, men enligt värdena borde han inte vara vid liv... Då blev det bråttom. Han medicinerades direkt och lades in med dropp, behandling och ekg eftersom hans hjärta hade en arytmi och medicineringen i sig frestar på hjärtat.
Jag lämnade honom i goda händer på morgonsidan och körde hem igen. Mötte hussen i dörren som skulle åka till jobbet, själv försökte jag sova en stund. Veterinären rapporterade på morgonen att Rom var pigg och alert - men att värdena inte var bättre trots behandling :-(
Ny behandling sattes in och då började det hända saker. Värdena var på väg att stabilisera sig och de fick hjälpa honom efter lite biverkningar, men arytmin var kvar.
Sedan dess har värdena stadigt blivit bättre men i morse var fortfarande arytmin ett bekymmer. Allt tyder på att den är en reaktion på den kraftiga kris kroppen gått igenom och att han inte har något hjärtfel. För säkerhets skull ska de också göra ett ultraljud av buken för att försäkra sig om att det inte är något problem där, men om allt går som det ska kan han få åka hem i morgon.

Sedan väntar livslång medicinering men han ska bli fullt arbetsför och träningsbar igen. DET är goda nyheter. Vi får väl vara beredda på att det kommer att ta lite tid innan doseringen är helt rätt, men huvudsaken är att han kommer kunna må bra. Eftersom han ska medicineras tas han ur aveln och vi som hade turen att få ett Rom-russin får vara extra glada för dem.... Dessutom är han sannolikt färdigtävlad på grund av medicineringen, men skulle det visa sig att han blir helt ok så kommer jag förstås att kolla möjligheter till dispens. Men just nu känns det avlägset. Nu vill jag bara ha hem en hund som kan få må bra igen. Jag saknar honom...

Jag måste också skriva en rad om det alldeles utmärkta bemötandet jag och vi fått på Strömsholm. Fantastisk personal som tog hand om oss och av rapporterna att döma går det ingen nöd på Rom där, han gullar med personalen och uppför sig exemplariskt. Förutom att han morrade till en veterinär idag, men det ser jag som ett friskhetstecken ;-)

Det är otroligt många som engagerat sig i honom och oss och det känns jätteskönt med alla hållna tummar och tassar och all peppning som kommer från när och fjärran. Snälla, släpp inte tummarna ännu om ni håller dem - det är inte riktigt över ännu...

lite annat att tänka på

Idag hade jag och Heléne planerat att åka till Bråfors. Framförallt för att träna ungdomarna och främst Four skulle få träffa på lite trögare får som han var tvungen att jobba på.
Hussen skulle vara hemma så Rom hade uppsikt/sällskap så jag bestämde mig för att ta chansen till lite egen tid till Four. Det kunde vara nyttigt för honom att åka på utflykt själv och jag behövde tänka på något annat än hur Rom mår.

Sagt och gjort. ingen kamera var med så det blev bara ett par mobilbilder. Här är det Heléne och Jovi som tränar ränna. Eller om det mest är Heléne som tränar? ;-)

 

Usch, jag saknade att träna Rom :-( jag såg så många roliga övningar som han hade kunnat få prova på, markerna i Bråfors är utmanande och går att göra mycket roligt av men nu gällde det att göra bästa möjliga av dem för Four.

 

Till en början var han stimmig och ofokuserad och baggarna sprang. Man kan ana ett visst samband där men det var svårt att övertyga unge mannen om att lugna sig eftersom fåren inte gjorde det förrän han varvat ner och så länge de sprang så... sprang han ;-)

Nåja, till slut hittade vi lite lugn och fokus och han föste på ganska bra. Andra vändan gick vi bara en "lång" promenad där han inte skulle tänka "runda/stoppa" men för övrigt fick promenaden hamna där den hamnade. Början och slutet var riktigt bra, i mitten tappade han fokus en stund. Heléne hade filmat en stund där i mitten och det var väldigt, väldigt nyttigt att se. Matten måste ha trampat i sirap eller något, eftersom hon går så extremt långsamt och blir efter trots att hund och får skrittar...

 

Jovi tränade hämt och tog sig riktigt bra. Kul att se att det går att styra henne nu utan att hon segar ihop. Gemma tränade flanker och hon surade ihop en stund, men skam den som ger sig. Efter ett maratonpass tror jag bestämt att matten hade fått gehör för sina idéer, även om det var svårt, svårt även sedan. Den hunden går alldeles fantastiskt fint med djur, men det vore ju bra om det gick att svänga också ;-)

 

Rom då? Ja han var ju kvar hemma. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom mer än att han inte är frisk. Däremot är han piggare och gladare och inte riktigt så vinglig/stapplig även om fram- och bakände inte är riktigt synkade alla gånger. Han kissar inte så länge nu och dricker inte onormalt, så det måste väl ses som ett framsteg. Men juste är han inte heller...

 

Igår eftermiddag var vi till Ica-lagret i Borlänge på studiebesök. Jag har ju en bror och en systerson som jobbar där och igår var det visning av den ganska imponerande anläggningen. Mest imponerad var Linn, som hittade en truck som hon kunde "provköra"...

 

 

 

Chock-Dieten slut

Nu är Rom färdigbehandlad för stunden. Igår kväll fick han äta lite och från och med idag ska han äta som vanligt, dock ett annat foder som är skonsamt för njurarna. Om ungefär en månad tar vi nya prover på njurvärdena och fram tills dess är det fritt fram att ringa veterinär Sören oavsett om det är helg eller kväll, om det dyker upp komplikationer. Sååå skönt att ha en sådan veterinär i ryggen...

Rom är i alla fall hungrig igen. Äter lite långsamt tycker jag men det kanske berodde på att de första två målen innehöll även ris och det verkade han sortera bort det mesta. Hundmat var godare... Magen har inte kommit igång ännu men jag hoppas och tror att den är ok nu. Han kissar fortfarande läääänge och mycket, men jag vet inte om jag kan förvänta mig att det ska vara bra på några dagar. Han ska ju äta specialmaten i en månad först och främst så det kanske är att vara otålig att tro att det ska vara bättre?

Han hänger med de andra och gör en del lekinviter, passar på katterna i köket och hämtar en leksak när det vankas mat. Men - och det går inte att bortse från - över alltihop det här hänger min obehagliga känsla att han inte är sig lik och hur mår han egentligen? Jag försöker intala mig att jag ska ha tålamod, men när det gäller hundarna och deras hälsa är det dåligt med den varan.

Chock-diet Dag 2

Dagens rapport från veterinären och hans personal: Fantastiskt snäll och trevlig hund, cool, sköter sig fint, bryr sig inte om andra hundar och gillar inte när personalen nyser.
Som hemma alltså ;-)
Han förstår när det är dags att lägga på charmen

Jag ser ingen förändring i hur han mår, något lite piggare idag kanske. Sover mycket, försöker styra upp att de andra inte bråkar för intensivt, passar på någon katt ibland och har intresserat sig för mat nu på eftermiddagen (vädrade efter matskålarna och spejade intresserat i kylskåpet).

Ny rapport i morgon. Då är det tänkt att dieten är slut och istället ska han få börja äta lite smått. Men först ytterligare en dag på dagis.

Chock-diet dag ett av tre

Så var Roms chock-diet (som kvällstidningarna skulle kalla den) igång. Ingen mat, inget att äta över huvud taget och inget vatten. Bara antibiotika och dropp. Jag lämnade in honom i morse och hämtade honom i eftermiddags och blev inte helt överraskad när de sade att han skött sig helt exemplariskt. Hoppas han viftar på svansen åt dem i morgon bitti också, när det är dags för dag två.

Direkt efter dagishämtningen åkte jag till vårdcentralen. Den matvägrande hunden lyckades ju bita mig i fingret igår när jag skulle ge honom en bit falukorv. Det var alltså innan faste-domen. Jag drog åt ett plåster hårt som tusan så att det skulle sluta blöda och tänkte inte så mycket mer på det förrän kollegorna började påminna mig om infektionsrisk och stelkramp. Det där stelkrampsskyddet var det visst länge sedan jag fyllde på... Ringde vårdcentralen och de ville gärna se såret - och ge stelkrampsvaccin. Fingret fick godkänt, även om det är lite svullet. Jag får hålla koll på det men slapp i alla fall antibiotika - alltid något ;-)

I-landsproblemet är väl att det är svårt att skriva på ett normalt tangentbord med ett förband på fingret så i morgon blir det vanligt plåster igen...

Dagpatient

Igår var Rom till veterinär Sören och idag på eftermiddagen fick vi alla provsvar. Det visade sig att han har förhöjda njurvärden och något förhöjda värden från bukspottkörteln. Naturligtvis vet vi inte vad den bakomliggande orsaken är men nu finns det i alla fall något att behandla mot.
Så i morgon bitti åker vi till veterinären igen och lämnar in den lilla dagpatienten. Onsdag - fredag den här veckan ska han få antibiotika och dropp. Tarmarna ska totalvila vilket innebär att han inte ens får dricka vatten utan dropp och antibiotika är allt han ska ha. På kvällarna får han komma hem och sedan gäller det bara att ha koll på allt ätbart och ta bort vattenskålen när han är inne. Jisses, då gäller det att vara skärpt. Tur att det bara är tre dagar...
Sedan blir det dietfoder som är skonsamt för njurarna och nya prover om ungefär en månad. Jag får väl intervjua Sören bättre i morgon, men det var i alla fall vad han sade på telefon.

Skrutt-Rom! Undrar just om du petat i dig något giftigt eller om det är någon inflammation eller något annat som belastar njurarna?

Åååh vad jag hoppas att det här går vägen så att vi snart kan vara ute och ha kul igen...

inte roligt

Rom mår inte bra :-( Förutom hältan har han varit hängig sedan i torsdags kväll. Eller, han var dålig i magen i torsdags kväll men det var först fredag kväll och framförallt under lördagen som jag såg att han var påverkad. Att han är dålig i magen är inget konstigt, det är han ibland efter att ha hittat något att äta, men att han matvägrar är en helt annan sak. Det är verkligen inte likt honom.
Inte ens dietfodret på burk som annars är rena festmåltiden passar. Idag har han fått lite rå älgfärs och en matsked kokt ris och se, det passade. Dessutom har jag blandat vätskeersättning som jag petar i honom. Han är lite slingig och verkar svag i bakänden. I morgon bitti ringer jag veterinär Sören om han inte är markant bättre, för det här behöver kollas upp.

Roligare är det med lill-prinsen. Four blev sju månader igår och firade med att vara pausunderhållning när Caroline och Nelly var här och tränade. Idag var vi ut en kort vända igen och nu var kameran med.
Drygt 13 kg pekar vågen på nu och han börjar få lite stil på kroppen.

 

 

 

Här var det en bestämd uppsyn, minsann ;-)

Kan till och med se lite fräck ut ibland :-)