Förra veckan var det dags att säga Hejdå till Scott. Nästan 13 år fick han bli.
För några veckor sedan hände något, jag tror att han fick en stroke en natt. Dagen efter var han väsentligt piggare och vi hoppades att det bara var en tia-attack och att han skulle bli sig själv igen.
Men han blev sig aldrig riktigt lik och vi bestämde oss för att det var dags. Han gick in till veterinären med högt huvud, viftande svans och nosen fylld av dofter, och det är ganska skönt att ha det som sista bild av honom. Annars tittade jag på några gamla bilder och insåg att han var väldigt mycket rödare i yngre dar. Nu var nosen och kinderna grå och blicken inte fullt så rapp.
Men så många äventyr han bjudit oss på och så många upptåg han haft för sig. Man visste aldrig riktigt vad han skulle hitta på härnäst. Såklart är det väldigt, väldigt tomt efter den hund som tagit så stor plats i vår tillvaro, men det känns bra att kunna hjälpt honom att få ett bra slut. Nuförtiden har jag ingen hund i koppel på rastningar och promenader - och det var tretton år sedan det var så sist.
Idag hämtade jag hans stoft. Han ska spridas i skogen bakom ladugården. Det känns helt rätt att skogen blir hans sista vila.
Sov gott lilla vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar