Inte ett inlägg på evigheter... Men ibland tittar jag tillbaka på Rom och Fours träning ochnu har jag insett att jag helt kommer att tappa Tops resa och utveckling om jag inte börjar anteckna lite. Så jag gör ett nytt försök.
Top var ju en hård nöt att knäcka och inte så intresserad av att släppa in mig. Under våren hittade jag till slut en nyckel och sedan blåste dörren upp på vid gavel av bara farten. Från het, rushig och döv gick han snabbt till en hörsam och lyhörd liten hund. Det var verkligen som att vrida om en nyckel och från den dagen var samarbetet helt ok i fårhagen. Det har inneburit att han har fått prova på lite av varje, mina rörliga ungtackor på öppen yta, hela flocken inklusive några surtackor som vaktar sina lamm om hunden inte uppför sig, delning, stor och liten flock hos Heléne... ja, han har verkligen kunnat prova lite av varje. I ärlighetens namn ska erkännas att han varit mycket lydigare i vallhagen än i vardagen.
Under förra veckans vallvecka, då vi tränade på olika ställen tisdag, torsdag och lördag och jag kompletterade med egen träning onsdag, fredag och söndag så tände han ett snäpp till. Plötsligt var hörsamheten som bortblåst och jag fick koncentrera mig på att minimera skadorna. Inte så att han biter, det gör han faktiskt inte oavsett - men han blir tight och grund och rushig och de stackars fåren vet inte alls var de ska ta vägen. Nu visade det sig att han kommit på det där med delning också - så plötsligt började han trycka på där borta på sin kant och då blev det genast mycket svårare. Nåja, söndagens pass handlade mest om att etablera kontakt igen och jag är inte så orolig - vi kommer nog igenom den här fasen också. Det skadar inte att han tänder lite till och vi får komma ihåg att han inte ens är ett år.
Till veckan fyller han - ett år.
Här skulle det vara en bild tänkte jag, men blogger verkar tycka något annat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar