Nytt år, nya möjligheter

Kanske blir 2018 året då jag tar upp bloggandet igen? Det har i alla fall gått trögt i år. Märkligt, med tanke på Tops unghundsträning borde jag skrivit massor - jag vet ju hur roligt det är att gå tillbaka och läsa sedan....

När jag summerade 2016 hade jag förhoppningar om att Four skulle kvala in till SM Får och SM Nöt 2017, att Rom skulle fortsätta må bra och att Top skulle få till en bra grund. Hur gick det nu med det? vilket konstigt år att summera förresten. Det känns som vi hade en riktig skitsäsong, men det var ju inte bara dåligt. Början var inte så tokig... Vi åkte på vårturné och tävlade fyra dagar, två i Breviksnäs och två i Åtvidaberg. Första dagen i Åtvidaberg kom vi minsann trea och plötsligt var vi kvalade till kvarts-SM. Andra dagen kom vi elva utan ränna så vi var liksom på gång då. Eftersom Anita vann dag två med Nora så var det glada miner på hemvägen.
I våras kollade jag också Roms syn igen och mina farhågor besinnades. Hans retinopati hade börjat även på andra ögat. Nils som kollade honom sade att det inte finns någonting att göra men att Rom inte vet hur dåligt han ser. Han svarade också på min självklara fråga - om ett år är han sannolikt helt blind. Det var ett slag i magen förstås. Addison är ingenting mot att bli blind. Den dag han inte ser kommer jag inte att kunna ha honom kvar - så det kändes verkligen som en dödsdom när vi fick det beskedet. Jag tyckte att det var konstigt att han sade att Rom inte vet att han ser dåligt, det måste han väl märka? men under året har jag förstått att han faktiskt inte vet. Ibland hör man ju om människor som plötsligt inser hur otroligt dåligt de sett när de får nya glasögon, så har Rom det men han kommer aldrig få den insikten. Ibland är han nära att springa in i saker men han ser bara förvånad ut. Var kom den där ifrån? liksom...
Eftersom Rom såg dåligt fick Four ta över ansvaret över tjurarna. Det var i och för sig bra, Four behövde verkligen härdas lite och få lite bättre självförtroende.
Sedan åkte vi till Stavby. Trångt och snabba får och svårt som tusan. Vi kom 13:e båda dagarna och jag kunde inte dela någon av dagarna.
Sedan åkte vi till Gottsätter utanför Örebro. Så svårt! Anita kom nia med bara hämtpoäng (45) då förstår ni. jag förberedde mig på att det var svårt, visslade på tok för hårt och vid crossgrinden drog jag i med ett hårt stopp som fick Four att ge sig iväg på ett dubbelhämt... Ridå! Dag två försökte jag hjälpa honom och då gjorde han ett nöt-bentag på en tacka vid första grinden och så blev vi diskade. Känslan var i alla fall något bättre. Nästa tävling var utanför Väderstad och nu var Heléne och Gemma med också. Första dagen sprang Four bort sig fullständigt och dag två tog vi oss till fållan med gemensamma krafter, men han kändes väldigt trött och seg. Någonstans här började jag få en gnagande känsla att någonting var galet...
Veckan efter var det nötpremiär i Götbrunna. Väldigt lite nötträning innan men djuren där är jättefina och borde passa Four väl. Han gjorde dagens bästa hämt, ett ok första ben och sedan kunde han inte flytta dem på krossen? jag klev av och ringde veterinären i bilen hem. Snyftande sa jag att någonting är fel, ni måste kolla upp honom!
Sedan följde diverse koller och prover. Fantastiskt fina blodvärden, inga höga vita blodkroppar, ja alla värden var bra. Förutom att han inte mådde bra. Eller rättare sagt, att han inte hade någon kraft längre...
Efter en sommar där vi provade oss fram lite testade jag honom bland annat i Hudik men insåg att något fortfarande var galet. Mitt i allt blev Gemma också hängig. Hon gick inte rent och vi spekulerade i om det kunde vara något gemensamt. Jag försökte få Four röntgad men veterinären påtalade lugnt att "han har ju inte ont i ryggen"... Det hade däremot Gemma visade det sig så nu är det bara att hålla tummarna att hon ändå kan fungera och slipper ha ont.
I slutet av sommaren hittades äntligen en förklaring till Fours ohälsa. Ilsket röda halsmandlar och adjö till kvarts-SM. Surt sa räven! Han blev pigg några dagar och sedan var de röda igen så under hösten togs de bort. Så nu ska han äntligen vara ok igen! nu återstår bara att bygga självförtroende...

Top då? Jösses, där var det drag under skorna under våren... Hård i huvudet och svår att nå var vanliga begrepp då. När jag väl hittade nyckeln och tog mig in i skallen på honom gick det desto lättare... Plötsligt var han samarbetsvillig och lättkörd. Nåja, jämförelsevis i alla fall... Nu är han 16 månader och jag inser att han borde kunna ganska mycket mer. Men han har fått en bra grund att stå på och får vi någonsin till det där med höger och vänster också så ska det nog bli vallhund av honom också. Han går fantastiskt fint med djur! han äter dyra saker också...

Annars då? Jag debuterade ju som domare också! och fick åka med på domarkonferens till Skottland. Det var väldigt bra och lärorikt. jag har dömt tre helger, alltså sex IK-1. Ganska lagom första året. I stort sett är jag nöjd och man lär sig ju hur mycket som helst!


Nästa år då?
Ja, först och främst hoppas jag att Rom kan få springa med oss ett tag till. Det är bara en tidsfråga men än så länge är han glad och omedveten om sitt handikapp.
Four ja, i år måste han ta över ansvaret här hemma. Den här gången finns ingen äldre reserv att kasta in. Annars hoppas jag förstås att vi ska hitta tillbaka till den form vi hade i våras. Då skulle kvarts-SM och nöt-SM inte vara helt orealistiskt. Men han har inte en enda poäng med sig från sjukhösten så det måste gå bra i vår.
Top ska väl ut på Ik-1. Ska han starta unghundscupen måste han göra det i år eftersom han är född i augusti. Det skulle vara så roligt att få honom dit. Vi får väl se hur det går i vår. Men kapaciteten finns där, det är jag ganska säker på.