Man kan ju undra hur tankspridd man kan vara på en skala... Igår åkte jag och grabbarna till Christine och tränade lite nöt. Jag hann inte mer än gå längst bort i hagen för att skicka Zeke på ett hämt så öppnade sig himlens portar. Efter en språngmarsch till bilen och på med regnjacka och -byxor ut i hagen igen (den som vill vara lite ironisk kan här kommentera att ungefär samtidigt hade Zeke kommit fram till kvigorna men det var faktiskt inte riktigt sant, även om det var ett Zeke-hämt). Det regnade en kort stund, sedan blev det fint igen. Med tanke på hur det regnade i Falun tidigare på kvällen får vi vara glada att det överhuvudtaget gick att vara ute...kolla här! Eftersom det regnade så mycket lade jag ur mobiltelefonen i bilen så att den inte skulle bli blöt och sluta fungera.
Nåja, vi tränade på. Ett par bruna kvigor som försökte överlista hundarna men i det stora hela gick det fint. Zeke gjorde till och med ett riktigt bra hämt senare :-)
När vi var klara åkte regnkläderna av och jag och Christine pratade en stund. Jag tog upp telefonen från sitt torra ställe i bilen och konstaterade att den var... död. Startade, meddelade att det var 10% batterikapacitet kvar och lade av igen. Tur att man har en billaddare... Började gräva i fickorna på jacka och byxor - ingen bilnyckel. Regnjackan eller regnbyxorna? ingen nyckel! på sätet eller i det lilla käcka förvaringsfacket på stolen? ingen nyckel! men va f-n? letade på golvet i bilen, bakom bilen där jag stått när jag drog på mig regnkläderna och började sedan leta planlöst ute i kohagen. Ringde Hussen för att meddela den glada nyheten att han skulle behöva åka till Borlänge med reservnyckeln... Ja, just det ja. Telefonen fungerade ju inte. Lånade Christines telefon och ringde sju gånger. Inget svar... Hm. I huvudet började plan B ta form. Låna en bil och åka hem och hämta reservnyckeln? Suckade och pustade och lyfte på hubben till billaddaren. Javisst, där ligger ju nyckeln! Det är väl inte ovanligt att jag lägger nyckeln i det facket? Suck! men skönt att 1) Hussen inte svarade och 2) att jag slapp åka hem och hämta reservnyckeln.
På vägen hem skrek kroppen att den inte fått någon näring på länge och en vidrig huvudvärk slog till. Men mobilen vaknade i alla fall till liv, det var ju tacknämligt. När jag kom hem fanns det mat i ugnen och efter att försiktigt petat i mig lite mat gav huvudvärken med sig och allt var frid och fröjd igen. Tur att jag inte visste då varför Heléne hade ringt mig strax innan telefonen dog. Den rapporten hade jag inte behövt en sådan här kväll. Ni kan läsa om deras äventyr här.
1 kommentar:
Puh! säger jag bara
Skicka en kommentar