Äntligen hemma

Vilken härlig känsla att se Rom sitta i bilen igen. På väg hem. Med goda möjligheter att komma tillbaka till sin gamla form. Visserligen medicinerad resten av livet, men han ska kunna må bra :-)

 

 

 

 

Naturligtvis ska han hålla oss på halster och låta oss oroa oss ett tag till, men prognosen är bra.

 

Jag har fått en hel del frågor om vad som egentligen drabbat honom och jag bestämde mig för att inte sprida ut hans diagnos, främst för att hans valpköpare skulle få möjlighet att höra det från tikägarna istället för att höra det ryktesvägen. Vi samlar fortfarande information men nu känns det som jag har lite mer koll på eventuella konsekvenser och därför kan jag med gott samvete offentliggöra det som aldrig var tänkt att bli någon hemlighet.

 

Rom har fått Addisons sjukdom. Det innebär att hans binjurar inte fungerar och han bildar inget eller mycket lite kortisol. Det i sin tur innebär att det blir fel i elektrolytbalansen som balansen mellan natrium och kalium. Här finns en bra studie för den som är intresserad av att veta mer om Addisons sjukdom, som också kan drabba människor.

När vi kom in var hans kaliumvärde över 9. Skalan tar slut där så det betyder att det inte var mätbart. Katter kan ibland komma in med så höga värden men inte hundar - det är så stor påfrestning för hjärtat att de dör. Trots massiv och snabb behandling när vi kom in var hans värden fortfarande över 9 på morgonen och då gav de insulin som han svarade bra på, men fick biverkningar i form av problem med blodsocker och lågt ph. Sedan de fick kompensera för de biverkningarna har hans värden stabiliserats ganska stadigt. Dock har han en arytmi och mycket låg puls som med all sannolikhet är en reaktion på den stora omställning som hans hjärta och kropp varit med om senaste dygnen. Allt tyder på att han haft höga kaliumhalter under längre tid, och att hans kropp anpassat sig till det.

Nu är det arytmin som är det största problemet. Den går inte att göra något åt utan det är bara att vänta, ha honom under uppsikt och avvakta att hans hjärta återhämtar sig. Eftersom den ändå är stabil fanns det ingen anledning att fortsätta ha honom inskriven utan nu får han återhämta sig hemma och så ska vi ta blodprov och ekg om en vecka så får vi se om det hänt något.

Han kommer inte att bli frisk från Addisons sjukdom, men med rätt inställd medicin ska han kunna återfå hela sin arbetskapacitet. Men livslång medicinering är det som gäller nu.

 

Vad innebär det här då?

Naturligtvis kommer Rom inte användas mer i avel eftersom han inte är frisk. Jag har frågat veterinärerna och vi kollar runt alla kända kanaler, men det är väldigt, väldigt liten risk att avkommorna ska bli sjuka, det är trots allt en ovanlig sjukdom. De ser ingen anledning att avråda från avel på hans avkommor men man bör kolla upp att det inte finns Addison i den andra partens familj, förstås. Ungefär så. Ingen större fara förutom för Rom själv, och det känns i alla fall skönt.

Eftersom han kommer att medicinera är hans tävlingskarriär sannolikt avslutad. Skulle han komma tillbaka till full form kommer jag förstås att undersöka möjligheterna till dispens, men jag har inte så stort hopp till det och det är i vilket fall som helst inte aktuellt på ett bra tag med tanke på att medicinen ska ställas in.

 

Så i fortsättningen kommer om allt går bra den här bloggen att ha underrubriken, Vårt liv med Addison. Eller kanske Den arbetande vallhunden, trots Addison.

 

Jag är så glad att ha honom hemma. Han är också "ganska" glad över att vara hemma, så det där med att hålla honom lugn går sådär ;-) Han har tydligen charmat sköterskorna på Strömsholm fullständigt, de var inte alls glada över att lämna tillbaka honom. Min lilla krigare med det stora hjärtat - och det starka hjärtat. Håll tummarna för att han återhämtar sig och att det inte blir något bakslag. Så länge arytmin är kvar finns det en risk för hjärtstopp, men vi får helt enkelt hoppas att allt stabiliseras nu. Det har ju inte gått så många dygn sedan hans kris och behandling sattes in.