Ibland är han bara bäst

Idag, två veckor försenade skulle slaktbilen hämta tjurarna. Vid lunch. Eftersom vi verkligen behövde bli av med dem nu (den yngre generationen vill in) var det inget förhandlingsläge om olämplig tidpunkt. Jag fick avvika från ett möte på jobbet för att åka hem och invänta bilen och med Zekes hjälp lasta dem plättlätt på tio minuter, sedan åka tillbaka till nästa möte som jag var sen till. Men nu är de i alla fall iväg.
Hussen började mocka ur lösdriften när han kom från jobbet. Själv jobbade jag lite längre eftersom jag varit borta några timmar mitt på dagen. När jag kom hem och klockan var halv sju kom Hussen in och frågade om vi skulle ta in kalvarna? - öh... ja, det skulle vi kanske. Kolsvart ute, men vad tusan. Pannlampa på och bilen med helljus ;-) Först fick Zeke putta iväg fåren som går i samma hage och sedan var det bara att be en bön att de inte kom tillbaka och följde med in, men det gick bra. Sedan tog Husse täten med en hink och jag och Zeke skötte resten. Oj, så galant det gick! En av kalvarna hade planer på att undersöka trädgården och fick ett nafs i näsan, annars kom de in helt utan trassel. Lite stopp vid ingången förstås, men de gick in när de fått se sig omkring lite. Man får ju ha i åtanke att de aldrig varit i lösdriften och att det är väldigt ljust när man kommer från nattsvarta novemberkvällen...

Så nu är de inkvarterade. Så skönt! Jag hade räknat med att ta in dem i dagsljus i helgen när Hussen jagar älg, men nu slipper jag det. Nu får jag ägna mig åt annat plock som att koppla bort vatten och halma upp huset till fåren.

Dagens hjälte heter Zeke. I sådana här jobb finns det ingen som slår honom. I alla fall inte på den här gården.

Kort Rom-rapport. Läget verkar stabilt, han är ungefär som tidigare. Lite kortison-hög och jag tror att den låga hjärtrytmen är kvar, jag kände på honom ordentligt igår. Men han verkar må bra, han har börjat kaxa sig mot Zeke så han måste känna sig starkare.