Och aldrig får man vara riktigt glad

Jag har kört Four ett par pass efter kursen och han har gått riktigt, riktigt fint. Stora fina hämt, fråndrivningar där han styr upp och håller riktning och jag tänkte att efter vallhundsprovet till helgen ska vi banne mig få till styrningen över vintern.
Som vanligt var det raketbränsle under tassarna i de stora flankerna och utgångarna och idag såg jag att han halkade till ett par gånger. Inte konstigt alls med fuktigt gräs och de toksnabba riktningsförändringarna. Efter passet stängde jag in honom i hundgården under tiden som jag gjorde klart med resten av djuren.
Sedan tog jag in hundarna och stannade upp. - Vad nu?

Varför satt han sådär?

Klämde och kände på tassen men hittade inget fel. Four gick och lade sig och när han vilat en stund var han blockhalt. Klämde igen. F-n! Den tå som han skadade klon på senast är svullen. Det skulle inte förvåna mig om han skadade tån samtidigt...

Vi har kylt och han är koppelrastad. Om han mot förmodan är ohalt imorgon avvaktar jag, men annars ringer jag Vettris igen. Det här behöver kollas upp...

Och jag blir så trött... Men ok då, det är bättre att det händer nu än nästa år. Då ska han ha förbrukat hela sitt oturskonto, så det så!