ledsen

I måndags kväll somnade världens bästa Tim in i sin spilta. Han var lite hängig under dagen men var pigg och glad när vi var på promenad. Jag pratade med veterinären som skulle höra av sig senare på kvällen och kolla läget och komma ut om det behövdes. Vid åtta på kvällen var han mycket sämre, svettades och stod och "vävde" i spiltan men var lugn. När jag tittade in strax efter halv nio för att kolla läget låg han död i spiltan. Han hade lagt sig ner som vanligt - inte på sidan utan bara som om han vilade lite - och stödde mulen i halmen. Bättre död kan nog inte en häst ha.
Trots att jag försökt förbereda mig på att hans tid började rinna ut (med en häst som fyllt 28 år är varje dag en gåva) så känns det förskräckligt tomt och ensamt. Det är så många tårar som hamnat i hans lurviga päls och så många hemligheter som viskats i hans små öron och det är så många fantastiska minnen som spelas upp i min hjärna nu... Jag kommer att skriva några minnesord på hans sida när jag känner att jag kan formulera mig så att jag gör honom rättvisa.

Det är extraförskräckligt att mista hundar, hästar och katter som man har en nära relation till. Det som gör det extra jobbigt med hästar är att de är så stora att det är svårt att göra deras avslut värdigt. När vi avlivade Windy för flera år sedan bestämde jag mig för att "så där ska Tim också dö"; med munnen full av mat och så blixtsnabbt att de inte hinner märka någonting. Tim gjorde alltid som jag ville men inte i det här fallet. Det är jag oändligt glad för nu.