tur att inte alla dagar är såhär

Igår kväll var jag och arbetskamraterna på Bodegan i Falun och hade trevligt. Klockan sex i morse började Hussen fråga hur vi haft det och om jag cyklat från Pingbo och... jag var inte så talpigg då. Halv sju var det ett förfärligt oväsen i min omedelbara närhet. Först tänkte jag i mitt förvirrade tillstånd att det kanske var staketuppsättning på gång men det var väldigt vad mycket staket de satte upp? Såg, skruvdragare och väldigt mycket hammare. Många, många, staket?
Sedan ringde Hussen in och bad mig sätta på kaffe och då började jag verkligen ana oråd.
Jag kravlade mig upp och insåg genast att det inte var något staket som byggdes utan nu skulle det bli tak och delvis väggar till altanen. Suck! Till saken hör att jag inte tycker att det är världens bästa idé. Att dessutom ställas inför detta faktum under rådande omständigheter gjorde att humöret var... lågt. Glocalnet, släng dig i väggen! Så lågt var det.

Kaffe fram och sedan satte jag igång saneringen med stort S. Huset var i behov av en omfattande make-over.

Nåja, lite staket sattes också upp och vatten kopplades och sedan var det dags för årets kalvsläpp. Smågrabbarna skulle få komma ut på bete. Lite stökigt blev det. Till saken hör att de här småpojkarna endast träffat Zeke ett par gånger och rimligen inte var att betrakta som invallade. Först drog en genom staketet men den var enkel att få tillbaka till kamraterna så att vi kunde börja om. När alla var ute flög den lede i en liten brun rackare som testade staketet på tre ställen innan han helt enkelt hoppade igenom, in till fåren. Vi fick honom att hoppa tillbaka men i rena förskräckelsen hoppade han vidare och var plötsligt ute på vägen. Nu närmade sig en uppgift som nästan blev Zeke övermäktig. Ensam, förvirrad, icke-invallad-kalv, efter en kvart utomhus, tog riktigt bra styrning till en början men när de hamnade i högt gräs där kalven inte såg hunden fick Zeke problem. Dessutom började Zeke förstås bli trött. Till slut hade jag och Zeke med gemensamma krafter trängt upp kalven i ett stenröse så att jag kunde hålla den tills Hussen kom med en halsring. Lerig, svettig och lite blodig återbördades kalven till sina kamrater och minsann, efter lite vatten och kornkross hittade den sin kompis och sedan har den varit helt lugn. Pust!

Mitt i kalvsläppet fick vi finfrämmande. Eva, Robert och Saga kom från Stockholm och sedan har vi haft en toppentrevlig eftermiddag med fårklappning och prinsessbröllop på teve. Inte ett öga torrt! Att man ska vara så lättrörd...

Nu pustar jag ut i soffan. Imorgon får det bli lite lugnare.