En av tjurarna, född i mars 2010, har fått ett stort bråck och efter att ha pratat med distriktsvet. anmälde vi honom till slakt trots att han inte alls är "klar". Det fanns risk att bråcket skulle ställa till elände (tarmvred eller liknande - usch!), så vi passade på att skicka iväg honom så länge han inte var märkbart besvärad av det.
Idag var det hämtning och jag var lite fundersam på hur vi skulle kunna lasta bara honom. Det är liksom nackdelen med att ha dem på lösdrift och inte ha grindar eller en sjukbox i närheten. När bilen kommer blir de lätt lite uppspelta och då är det inte så kul att vara mitt ibland dem - definitivt inte för att försöka sortera ut en... Jag bestämde mig för att försöka dela av honom innan bilen kom och stänga in honom med en gammal grind som jag skulle knyta fast på lämpligt sätt... ja, ni hör ju... Familjen Taikon på jordbruk, liksom...
Så, in med grinden, snören och hund och så började jag och Zeke pilla runt i lugn och ro och det var ju inte så svårt att få in honom i utrymmet som jag tänkte stänga av. Baxade dit grinden och knöt fina knutar. Det tog väl ungefär en halvtimme så hörde jag ett rassel, då hade de andra ätit upp mina knutar, grinden hade ramlat och tjuren var tillbaka hos sina kamrater. Hm, skam den som ger sig... Sorterade bort honom igen och den här gången var det rejäla spännband med ordentliga knutar som höll grinden. Jag hann inte mer än beundra mitt verk så såg jag slaktbilen vara på väg så den här gången höll min provisoriska avskiljning. Själva lastningen tog säkert inte mer än två minuter, tjuren knallade lugnt på och jag kunde börja avlägsna de där rejäla knutarna igen... Det var otroligt skönt att få iväg honom, både för bråcket och jag hade faktiskt oroat mig en del för själva lastningen eftersom det bara var en som skulle iväg. Att lasta alla är så mycket enklare men de övriga fem ska förhoppningsvis äta upp sig de här sista månaderna och generera lite inkomst också...
Ikväll fick jag för mig att det var lagom temperatur att träna lite. Zeke som hade varit med hos tjurarna fick vila men Rom skulle behöva lära sig visslan för korta flanker. Jag körde honom inte länge men han var helt slut. Jag tror att det var värmen - sådär trött kan man väl inte bli av att lära sig gå "bara lite" i sidled? Efteråt tog jag, Zeke och Rom en skogspromenad. Inte en enda kantarell men många älgspår och en skön meditationsstund. När jag efter en halvtimme kom ut på skogsvägen insåg jag att jag inte ropat på någon av hundarna en enda gång. Det är verkligen härligt att bara knata omkring och veta att de håller koll på mig istället för tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar