the king has left the building... R.I.P. Prins Bertil

Igår när jag rastade hundarna såg jag Prins Bertil sitta på vägkanten. Jag förstod att något inte stod rätt till och bar in honom i grovingången. Han hade ont och lyckades sin vana trogen riva mig på händerna. Ett par minuter senare var han död :-(

Nu blir ingenting sig riktigt likt på Lisselqvars. Bertil flyttade in första våren vi bodde här och har "alltid" funnits. Jag trodde att vi förlorat honom i branden och i somras hade han någon slags attack och vi trodde att han skulle lämna oss då, men några minuter senare var han sig precis lik. Men när det väl händer är man inte alls beredd...

Bertil var aldrig någon vanlig katt. Som mycket ung gick han under namnet "norra Europas bästa preventivmedel" eftersom han satt i fotänden på sängen på kvällarna med jaktblicken fixerad vid täcket. Minsta rörelse - och han gick omedelbart till attack.
Han har uppfostrat valpar och hundar, både våra egna och andras. Att jaga katter är liksom ingen kul sport när katten sitter kvar och morrar dovt istället för att springa. Här är det liten Bud som får lära sig veta hut.
Sedan har han levt ett VIP-liv och de begränsningar som gäller andra katter har Bertil aldrig riktigt anammat ;-) Här firar han midsommar med Hussen.

Allt vad han varit med om vet vi förstås inte, men att han slagits med räv och eller grävling mer än en gång, att han under en period i sin ungdom bet besökare av manligt kön (hårt), att han hade en förkärlek till att spatsera omkring på min systers mycket blanka och välputsade bil, att traktens okastrerade hankatter fick rejält motstånd när de kom på friarstråt och att jag fick lika stort motstånd när skadorna skulle behandlas, att han faktiskt höll på att stryka med som ung katt när han troligen blivit ormbiten och han gjorde sådant motstånd hos veterinären att folket i väntrummet tittade mycket förundrat på oss när vi gick därifrån - det vet vi.

Att han tillbringade de flesta kvällar slumrande på Hussens mage i tevesoffan och att han de sista månaderna sov varje natt bredvid min huvudkudde - det vet vi också.

Nu är det tomt, både i soffan och vid min kudde. Men jag är så glad att han fick somna här hemma utan ytterligare strid med veterinärbesök. 13 bra år har han haft och dem är vi glada för.

Sov gott bästa Bertil <3