Via "Halvars" blogg som jag tipsat om tidigare (se "missa inte..." ) hamnade jag på en länk som naturligtvis fick mig att gråta. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=628315
Alla djurägares stora skräck och sorg men så otroligt vackert beskriven. Jag tror att alla vi som gått igenom den där stunden minns och sörjer våra gamla vänner när vi läser sådant. Själv tänker jag på Daimi som tydligt visade att hon var klar med livet och gick in till vet (som hon avskydde) med bestämda steg, jag tänker på Vici som var så stormande glad när vi kom till henne på djursjukhuset och på Lukas som också var så uttalat klar med livet. Naturligtvis tänker jag också på Tim fjording som jag saknar så mycket... och så undrar jag hur länge vi får ha Tam kvar - pigg, glad och medveten om sitt värde som arbetshund. Tyvärr kommer han aldrig att (behöva) bli pensionär på heltid, jag känner honom så väl och vet att han skulle avsky det.
1 kommentar:
Usch ja, jag läste också det där och tyckte att det var så sorgligt och så fint beskrivet. Jag som aldrig kan låta bli att gråta, det kom ju en störtskur då. Jag har aldrig varit med om att avliva en hund men katter, kanin och häst och t o m en hamster och inte ens då kunde jag låta bli att gråta. Jag bävar för den dag det blir dags för Moses och Tassa. Ändå vill jag att de går före mig för att inte de skall behöva bli ledsna. Ja hur det kan vara./Mona
Skicka en kommentar