De här två hade ett möte i solen igår. Katten Beatrice och lammet Pelle Plutt, eller Pelle Överlevaren som verkar passa honom bra... Med tanke på att han är två veckor borde han vara ungefär tre gånger så stor men hans start i livet har varit tuff. Jag trodde inte att han skulle klara sig och vi vet väl fortfarande inte om han blir ok, men han är en kämpe och han är numera en pigg kämpe, så det finns hopp.
Vi andra, dvs jag, hundarna och vallkamraterna hade ett möte i leran. Bäst illustreras det av bilderna i Helénes blogg http://www.blogtown.se/blog.php?date=2010-04-11&id=tyra
Träningen blev märklig. Fåren bestämde sig för att de inte tänkte vara med. I alla fall inte som en avdelad grupp. Rom gick bet på att hålla isär dem och Det Stora Missmodet kom över mig igen. Usch, så svårt det var. På något sätt lyckades jag avstyra mig själv från att hämta Zeke och det var Rex och så småningom Roy som fick göra jobbet med att få gruppen att lugna sig. Först när jag såg de mycket mer rutinerade hundarna slita med fåren insåg jag hur omöjliga de var och hur orimligt det var att Rom skulle klara dem. Sådär, då kändes det lite bättre... Sedan körde jag Rom ett pass med fokus på höger- och vänsterkommandona och åjovars, det går bättre. Men sat-n vad han tappar driv :-( Ja, jag VET att det inte är konstigt med tanke på pressen i flankeringarna och jag VET att det löser sig när vi är igenom sidledskommandona... men jag gillar det inte...
Zeke fick också komma ut och lorta ner sig. Han fick både vara lite vaktmästare och köra några banor mellan Evertarna. Med honom är det en bekymmer att han har lite taskig inställning när vi börjar passet och jag måste plocka ner honom för att han ska ta det lugnt.
Både Lexa, Irja, Rex och Roy fick känna på fårens nycker och det är spännande att se hur hundarna tar lärdom av sina erfarenheter. Men det var några trötta hundhjärnor på slutet som inte riktigt orkade ta in allt. Pryon Sture som var åskådare fick i alla fall se att fåren inte är medgörliga alla gånger ;-)
Riktigt solröda om kinderna var vi efter en dag i vårsolen. Härligt!
Idag när jag stod på gårdsplanen och pratade i telefonen under tiden som Pelle-lammet tränade sina svaga ben avbröt jag mig mitt i en mening med ett -men vad f-n är det där? det står en tjur vid dyngstacken. Jag måste nog sluta nu...
In med lammet, hämta hunden och iväg.
Hussen har inga bra erfarenheter av tjurar på rymmen så han blev ganska stressad. Men i sådana där lägen litar jag verkligen på Zeke. Mycket riktigt. Zeke försvann bakom dyngstacken för att komma upp rakt bakom tjuren, visade sig ordenligt innan han började jobba framåt, parerade ett litet utfall, parerade i sidled när tjuren försökte dra iväg och sedan väntade han en stund innan han började jobba framåt igen. Lugn tjur travade in till de andra och jag log som en sol.
Zeke må vara usel på flankeringar, men valla tjurar och lösa skarpa lägen - det kan han. Direkt efter tjurvallningen hjälpte han mig få in smålammen som har kapplöpning utomhus när jag ska stänga in dem för natten. Allroundhund :-)
Vi andra, dvs jag, hundarna och vallkamraterna hade ett möte i leran. Bäst illustreras det av bilderna i Helénes blogg http://www.blogtown.se/blog.php?date=2010-04-11&id=tyra
Träningen blev märklig. Fåren bestämde sig för att de inte tänkte vara med. I alla fall inte som en avdelad grupp. Rom gick bet på att hålla isär dem och Det Stora Missmodet kom över mig igen. Usch, så svårt det var. På något sätt lyckades jag avstyra mig själv från att hämta Zeke och det var Rex och så småningom Roy som fick göra jobbet med att få gruppen att lugna sig. Först när jag såg de mycket mer rutinerade hundarna slita med fåren insåg jag hur omöjliga de var och hur orimligt det var att Rom skulle klara dem. Sådär, då kändes det lite bättre... Sedan körde jag Rom ett pass med fokus på höger- och vänsterkommandona och åjovars, det går bättre. Men sat-n vad han tappar driv :-( Ja, jag VET att det inte är konstigt med tanke på pressen i flankeringarna och jag VET att det löser sig när vi är igenom sidledskommandona... men jag gillar det inte...
Zeke fick också komma ut och lorta ner sig. Han fick både vara lite vaktmästare och köra några banor mellan Evertarna. Med honom är det en bekymmer att han har lite taskig inställning när vi börjar passet och jag måste plocka ner honom för att han ska ta det lugnt.
Både Lexa, Irja, Rex och Roy fick känna på fårens nycker och det är spännande att se hur hundarna tar lärdom av sina erfarenheter. Men det var några trötta hundhjärnor på slutet som inte riktigt orkade ta in allt. Pryon Sture som var åskådare fick i alla fall se att fåren inte är medgörliga alla gånger ;-)
Riktigt solröda om kinderna var vi efter en dag i vårsolen. Härligt!
Idag när jag stod på gårdsplanen och pratade i telefonen under tiden som Pelle-lammet tränade sina svaga ben avbröt jag mig mitt i en mening med ett -men vad f-n är det där? det står en tjur vid dyngstacken. Jag måste nog sluta nu...
In med lammet, hämta hunden och iväg.
Hussen har inga bra erfarenheter av tjurar på rymmen så han blev ganska stressad. Men i sådana där lägen litar jag verkligen på Zeke. Mycket riktigt. Zeke försvann bakom dyngstacken för att komma upp rakt bakom tjuren, visade sig ordenligt innan han började jobba framåt, parerade ett litet utfall, parerade i sidled när tjuren försökte dra iväg och sedan väntade han en stund innan han började jobba framåt igen. Lugn tjur travade in till de andra och jag log som en sol.
Zeke må vara usel på flankeringar, men valla tjurar och lösa skarpa lägen - det kan han. Direkt efter tjurvallningen hjälpte han mig få in smålammen som har kapplöpning utomhus när jag ska stänga in dem för natten. Allroundhund :-)
1 kommentar:
Kul att höra att det lilla lammet är på bähäättringsvägen. Tack för en härligt solig dag i vallhagen. Det ordnade du bra. Bra var också att tackorna satte sig på tvären. Tänk att de visste precis vad Lexa behöver träna på. "Hålla huvudet kallt, nar tacka förivrar sig" och "Parera med avstånd" Att Rompa missade att hålla upp/kvar var inget konstigt, precis som du själv konstaterar. Men så småningom kan han även det. Var så säker. Zeke är väl för duktig. En naturbegåvning. Men även en sådan måste göra som vi säger i bland ;-)
trots att det kan verka dumt, långsökt och alldeles ooonödogt fniss.
// Skräddars
Skicka en kommentar