en kärleksförklaring

Det var en gång ett par bönder, nåja ett par som hade ett litet hobbyjordbruk med några får och några tjurkalvar. Första året kalvarna skulle in från betet lånade paret en djurvagn som kalvarna med viss möda lastades på och fraktades till lösdriften. Året därpå tänkte paret att det borde gå att ta in kalvarna med hjälp av gårdens vallhund. För säkerhets skull tog de hjälp av kvinnans gamla mamma som varit bondmora och hennes vallhund. För säkerhets skull ställdes även gårdens samlade maskinpark upp på strategiska ställen och mellan traktorer, baklastare och vad gården i övrigt hade att erbjuda spändes elrep så att det blev en drivgata för djuren att gå i. Operation "valla in kalvar" inleddes en tidig lördagmorgon för att ha gott om tid om det krånglade.
Krånglade kanske det gjorde lite, men kalvarna kom in och med åren blev förberedelserna kortare och vallhunden blev gammal och en ny liten hund fick ta över ansvaret för detta fortfarande ganska omständiga projekt.

Med åren har det hänt saker. Någonstans på vägen kom paret till exempel på den befängda idén att mocka ut lösdriften med halvstora tjurar i. Fem tjurar, en baklastare, en människa och en hund delade på utrymmet och då vill jag mena att det gällde att tjurarna var lugna och inte stressades i onödan. Så roligt är det inte att ha tjurar framför sig och en backande baklastare väldigt nära ryggen. Det har vi sluppit i år, bädden har hållt sig torr och fin.

I morse kom slaktbilen och hämtade fem ungtjurar. Jag och Zeke var beredda och vi hade förberett med en extra grind eftersom det är lite trickigt för bilen att backa ända emot lösdriften. Det brukar dock gå bra så jag var inte ett dugg orolig. Vad jag inte alls hade räknat med var att en av tjurarna skulle vara kapabel att hoppa över grinden och trava iväg upp mot vägen istället för att följa med kamraterna som snällt klev upp på bilen... Bort med grinden fort som ögat och minsann, Zeke var där och vände tjuren och han var snabbt inne i lösdriften igen. Vi byggde om lite och höjde grinden och försökte igen. Tjuren sträckte sig lite mot grinden, såg att den var hög, sänkte huvudet och gick... Nu visste han ju att det gick att gå där och grinden och fastsättningsanordningarna gav vika och han var på gårdsplanen igen. Zeke var som en pil efter och tog tillbaka honom igen. Vi förstärkte konstruktionen med en masonitskiva så att det såg tätt ut och dessutom var jag beredd att mota från utsidan, Zeke och djurtransportören skötte motandet på insidan. NU tyckte tjuren att det såg stängt ut och gick till sina kamrater helt utan problem. Djurtransportören var imponerad och jag var stolt och lycklig över min fina hund som räddat ett helt hopplöst läge. Dessutom konstaterade jag att jag inte ens blivit särskilt stressad. Då kan man snacka om att man litar på sin kompis!

Ikväll jobbade jag till kvart över fem. Jag var ju lite sen i morse med tanke på transportuppdraget. Kvart över fem är det skumt och när jag var hemma strax före sex var det mörkt. När jag var på väg hem ringde Hussen och sade att han mockat ut lösdriften och tyckte att vi skulle ta in kalvarna. Idag! Ha i åtanke paret i början av det här inlägget... Nu gick jag och hunden ut med pannlampa, letade på kalvarna, lyckades få baggarna kvar i hagen, tog hem kalvarna i mörkret via en liten utflykt i trädgården (en av kalvarna vågade inte gå förbi ledet och under tiden knallade de andra iväg in i trädgården...)  och de var inne i lösdriften på... max tio minuter. Fattar ni vilket underbart hjälpmedel de här fantastiska hundarna är?!

Allra mest fantastisk just idag är ....

Zeke. Våran Lillehund som var Zeke Mespropp när han var liten. Idag backade han de stora tjurarna ner på skrapgången och de ville verkligen inte gå...