hårda bandage

Jag skrev på Facebook att eleverna inte svävade på moln utan såg sammanbitet taggade ut efter dagens träning - men att instruktören var nöjd. Det väckte en del kul kommentarer men samtidigt en och annan nyttig tanke för mig. Hur kan jag bli bättre på att förmedla den bra känsla som jag har, trots att eleven känner frustration över det som inte fungerar?
De framsteg som jag ser och gläds åt är förhoppningsvis milsvid viktigare för hundens fortsatta utveckling än det som föraren är frustrerad över, hur ska jag lyfta fram det bättre?
Eller kan det vara så att det faller på plats när ekipaget fått smälta intrycken? Annars kommer jag ju inte ha några elever kvar om de åker härifrån och känner sig misslyckade -det blir lite som Baloo i Djungelboken "öööh, jag tänkte inte slå till honom så hårt..." ;-)

När jag ändrade min egen träning från att fånigt leende träna det vi redan var bra på, till att ställa större krav och göra träningen svår både för mig och för hunden så lyser det förstås igenom även på mig som instruktör. Skillnaden är bara att jag har valt det och vet att det ger resultat, den stackars eleven undrar säkert mest om jag har ätit taggtråd.

Nåja, ni får ta den här beskrivningen för var det är, lite väl svartvitt kanske... Framförallt är det inte så ohyggligt stor skillnad i hur jag själv tränar, men det ska bli! Så, till dagens övningar.

Mackan och Rosso tänkte från början jobba med tempot men idag var det inte det som var problemet. Däremot var Rosso pipig och osäker och frustrerad - vilket gör matte tokfrustrerad (och det förstår jag men det hjälper inte hunden, utan gör honom ännu mera.... just det, pipig osäker och frustrerad). På mina får var det tydligt att han inte höll ihop gruppen, det måste matte hjälpa honom med, så att han förstår att det är viktigt. Flankerna var inte bra som det brukar bli när man tränat mycket fösning/drivning och Rosso läser av Mackans signaler mer än lyssnar på vad hon säger/visslar. Det jag gladdes åt var att han ändå drev/föste mycket bättre och att han hanterade djuren mycket bättre. Däremot har han en märklig grej för sig som retar gallfeber på mina får och det hoppas jag att matte hittar nyckeln till.

Erica börjar få ordning på Mimmi! :-) Visst försöker Mimmi fortfarande på de flesta sätt komma undan all form av press, men stoppen är mycket bättre och framförallt gör det att Mimmi kan få jobba på djur och slipper bli hindrad och frustrerad. Hon går riktigt fint när hon är samlad och lugn och nu tror jag att de är över det första trappsteget. Nu kan vi börja jobba med annat och ställa krav på mer än att hon uppför sig, så nu börjar hon faktiskt bli träningsbar.

Rom fick vara passhund idag och bortsett från när vi lade mer press på Mimmi (då försvann han) så skötte han sig bra. Sedan körde jag ett pass med honom där jag försökte använda hela ytan på den plogade planen så att vi fick större innerflanker. Ojdå, det är visst inte riktigt färdigt men jag tycker att han jobbade bra och framförallt är det mycket bättre än i höstas. Nu kunde jag hjälpa honom med namnet (men min egen timing hade en del förbättringspotential) och det märktes att han blev snabbt trött. Bra det, då är vi på rätt väg.

Zeke ser fortfarande förvånad ut över att han inte fick vara med, men han och jag sorterade i morse och nu ikväll har vi halmat. Det fick räcka till honom. Att sortera med honom är faktiskt riktigt roligt :-)