sorg

En del löften är svårare än andra att hålla. Idag höll jag mitt löfte till Tam att han aldrig skulle behöva bli en gammal, sjuk, hund som blev utmanad av de andra i flocken. Tam hade en jobbig natt när han skällde, morrade och gjorde utfall mot något som inte fanns och till slut fick han sova i övertäckt bur, då blev det lite lugnare. När jag låg och lyssnade på hans oro inatt bestämde jag mig för att det var dags. Så här skulle han inte behöva ha det.

På morgontimmarna och förmiddagen var han i stort sett som vanligt så vi tog en skogspromenad bara vi två, han fick flytta runt kalvarna lite och sedan kalasade han på ett tuggben tills det var dags att åka till veterinär Sören.

Satan vad tomt det är efter honom!

När jag smält det här lite kommer det att kännas bra, men just nu är det bara tomt. De andra hundarna ligger lugnt och snarkar - jag är så van att höra Tams trippande när han hela tiden bytte plats för att vara närmast...

Jag tror att jag så småningom kommer att vara glad att det är så här jag kommer att minnas honom. Inte som i sin krafts dagar men fortfarande en kraftfull och alert Tam.

Han fattas mig. Han fattas mig så in i helv-e.